Kongospår av Christian Unge

Kongospår är del två av Afrikatrilogin skriven av Christian Unge men boken går utmärkt att läsa utan att ha läst den första delen. Faktiskt tycker jag inte att den hade särskilt mycket med den första delan att göra annat än att det var samma huvudperson. När denna boken börjar är läkaren Martin Reoykens tillbaka i Sverige och jobbar på Karolinska igen. Han får in en patient som visar sig veta saker om Martins familj och deras bakgrund i Kongo. Mannen verkar först väldigt villig att prata om Martins farfar och deras vänskap men efter ett tag tar det stopp och han blir rädd och vill inte prata mer. Ganska snart visar det sig att Martins familj har stora hemligheter och att det finns några som inte tvekar att ta till våld för att stoppa Martina att avslöja dem.

Christian Unges berättelse är snabb, spännande och actionfylld från start till slut. På det viset påminner den om första delen, Turkanarapporten. Precis som förut blir det likt en amerikansk film när hjälten rusar rakt in i faran och skurkarna jagar efter och lämnar stor skada efter sig. Jakten går genom flera länder men främst utspelar sig den här boken i Sverige och här blir det lite mindre trovärdigt för mig. Det blir helt enkelt lite för mycket ibland. Men samtidigt kan jag inte sluta läsa, för jag vill verkligen veta vad som händer. Historien är väldigt väl uttänkt och inte förrän i slutet förstår jag hur allting hänger ihop.

Styrkan med Unges författarskap är hans läkarbakgrund och antagligen hans jobb inom Läkare utan gränser. Det finns en äkthet i hans böcker som ger dem trovärdighet (i de delar som inte känns som överdrivna actionfilmer). Här förstår jag som läsare att Unge vet att det är så här som världen ser ut. Bitvis är det riktigt hemska exempel som tas upp men då beskrivs de väldigt sakligt. När skador beskrivs märks det att det är en läkare som skrivit boken och det är där jag finner de bästa bitarna.

Den här boken är lättläst. Ibland nästan överdrivet så, med extremt korta meningar (ibland bara ett enda ord!). För mig tog det lång tid att vänja mig vid språket och komma in i boken, men sen var jag fast. På grund av min bokklubb har jag läst mycket i denna genre i år och den här är definitivt bättre än både Johan Theorin och GW Persson.

Vilken är egentligen boken?

Ja, det skulle jag bra gärna vilja veta! För det finns ingen bok som får mig att smeka mig själv i ansiktet sådär samtidigt som jag skrattar. Någon som har något rimligt förslag på vilken bok det kan vara? 

älskar - hatar - Jenny Downham

älskar - hatar berättar en historia som vi alla har hört förut, om en ung tjej som tycker om en kille och därför klär upp sig och går på fest för att få hans uppmärksamhet men blir full och blir våldtagen. Hon borde inte ha haft de kläderna, hon borde inte ha varit så full och hon bjöd ju ut sig hela kvällen. Samma uttjatade argument som vanligt men här berättas historien på ett nytt och nyanserat vis. Det handlar inte bara om offer och förövare. Tom anklagas för att ha våldtagit Karen på festen i hans föräldrars hus men han nekar men berättelsen handlar inte bara om dem, den handlar om två syskonpar. För Tom har en yngre syster, Ellie, som påstår att hon gick och la sig direkt den där kvällen och varken såg eller hörde någonting. Hon vill tro att han är oskyldig och tänker vittna till hans fördel.

Karen har en storebror (Mikey) och han tänker inte gå med på att någon har behandlat hans lillasyster illa när Tom blir utsläppt från häktet beger han sig hem till familjen för att "nita honom". Här träffar han såklart Ellie istället och de lär känna varandra. 

Det intressanta i boken är syskonens reaktion på situationen. Mikey behandlar inte sina flickvänner på det allra bästa sätt men väntar sig att andra killar ska behandla hans syster bra. (Han våldtar i och för sig heller aldrig någon). Ellie däremot tar illa vid sig när hon får höra att Karen inte längre lämnar lägenheten och att hon kommer missa slutproven i skolan, samtidigt känner hon att hon måste försöka hitta något sätt att tro på sin brors version av vad som hände.

Upplägget i den här boken är bättre än själva språket men själva berättelsen är både tänkvärd och gripande. Det är otroligt spännande att sätta två liknande syskonpar på varsin sida av en sån här "konflikt". Det blir intressant när de slits mellan att vara lojala mot familj och mot varandra och ibland mot sina värderingar. 

I årets Bokyatzy la jag in den här som ungdomsroman under genrer, vilket gav mig bara 2 poäng. Jag läste dock boken för att den stod på hyllan och inte på grund av yatzyt eftersom jag försöker att rensa ut lite bland olästa böcker.

Tygkasse och Tranströmer

Den här fina tygkassen vann jag via en tävling på Punkt Medis instagramkonto! Jätteroligt eftersom det är på Punkt Medis jag hänger en gång i veckan när jag lär mig att sticka. Det har alltså blivit till ett av mina "hem"-bibliotek efter att jag flyttade upp till Stockholm. Nu kan jag stolt bära min stickning (och mina böcker) till Medis varje vecka under hösten!

Medborgarplatsens bibliotek har precis bytt namn till Tranströmerbiblioteket Medborgarplatsen och det fanns en del nya skyltar uppsatta men det mesta var sig likt. Jag funderade lite på om även Punkt Medis skulle byta namn. Till Punkt Tranis kanske? Tran Medis? Men det ska tydligen få behålla sitt namn.

Udda verklighet - Nene Ormes

Den här boken köpte jag på förra årets bokmässa och jag tror det var året innan det som jag lyssnade på Nene Ormes seminarium om urban fantasy. Nene Ormes jobbar på Sci-Fi bokhandeln i Malmö och boken Udda verklighet är just en urban fantasy som utspelar sig där. Eftersom jag själv är uppväxt i Skåne och all min släkt kommer från just Malmö så har den legat på min läslista sedan dess men det har inte blivit av att jag läste den förrän nu. 

Boken handlar om Udda, en tjej vars nätter plågas av obehagliga drömmar. I början av boken har det precis blivit värre och varje natt vaknar hon av drömmar som känns lite för verkliga för att hon ska känna sig bekväm. När det blir riktigt illa ringer hon till sin bästa kompis och granne Daniel som sitter med henne och lyssnar när hon berättar om drömmarna. Han tycker att hon borde bevisa för sig själv att de inte kan vara sanna genom att bege sig till de platser hon drömt om och då inse att det inte alls ser ut som i drömmen men Udda är för rädd. Daniel, som tycker att det hela är ett stort äventyr, bestämmer sig för att ge sig iväg utan Udda. 

Nene Ormes introducerar en helt ny värld för läsaren och jag kan inte riktigt komma över att den är så kort. Beskrivningar av både omgivningar och karaktärer känns flyktiga och blir klichéartade vilket jag inte alls vill ha i en fantasy. Om jag ska acceptera att det finns en annan värld i Malmö än den jag kände till sen tidigare så behöver jag mer information, målande beskrivningar och levande karaktärer. Här känns allt istället platt och tråkigt och ingenting överraskar. Vid ett tillfälle har Udda drömt om att det ska finnas en man på platsen de kommer att besöka och när denne man sedan öppnar dörren blir alla väldigt förvånade. Lite av en "ÄR DET DU!?" - situation, medan jag som läsare mest känner att det var väl väntat att karaktären skulle vara den ENDA personen Udda träffat tidigare i hela boken som de inte aktivt letat upp i ett syfte. Alltså otroligt lång foreshadowning för exakt noll överraskningseffekt.

Dessutom tycker jag att karaktären Udda är fruktansvärt osympatisk. Jag känner inte igen mig i henne alls och blir mest bara irriterad. Speciellt när det kommer till hennes låga arbetsmoral på jobbet (hon verkar mest bara gnälla över sin chef samtidigt som hon spenderar alla arbetstid åt att surfa på nätet).

Det här är inte en jättedålig bok (den är faktiskt t.om. ganska spännande ibland) men det är en jättestor besvikelse. Jag hade väntat mig mer helt enkelt och jag vill inte läsa nästa del.

Den här boken har jag lagt som fantasy/sci-fi i årets Bokyatzy.

Ny serie av Liv Strömquist!

Utdrag ur ett samtal:

"Liv Strömquist ska släppa ett nytt seriealbum!"
"Jaså? När ska det komma ut?"
"Den 15/9"
"Vad ska det heta?"
"Typ fitta"

Albumet ska tyvärr inte heta "Typ fitta" utan Kunskapens frukt vilket i informationstexten om albumet beskrivs så här: "handlar om det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet. Vad är det för något? Och varför har mänskligheten ett så extremt osoft, borderlineartat love-or-hate-relationship med just denna mänskliga kroppsdel?"

Jag ser fram emot att läsa det!

Queerperspektiv på Mumintrollen (Stockholm pride)

Denna veckan är det Stockholm Pride och jag är väldigt försiktig med att inte inkräkta på att område där jag inte riktigt hör hemma men jag tyckte ändå att jag borde få vara välkommen på de föreläsningar som anordnas på Kulturhuset under Pride. I måndags åkte jag in och lyssnade på två stycken. Den första handlade om litteraturteori vilket jag oftast tycker är otroligt roligt!

Det var alltså ett Queerperspektiv på Mumintrollen, dessutom deltog Vide som jag har lärt känna då hen varit med som funktionär på konventet Multicon i två år. 

Deras samtal var otroligt bra! De inledde med att prata om kärleksrelationen mellan Mumintrollet och Snusmumriken och hur den blivit åsidosatt på grund av Mumintrollets relation till Snorkfröken. De menade att läsarna i för stor grad påverkas av de normer som är gällande i vårt samhälle utan att ifrågasätta om desamma gäller i Mumindalen.

Samma problem uppstår i familjekonstellationer i muminfamiljen. De tog upp flera bra exempel på att muminfamiljen skulle vara en stjärnfamilj där alla är välkomna. Alla som äntrar huset blir i princip adopterade och accepterade in i familjen men ändå brukar den officiella tolkningen vara att muminfamiljen är en traditionell familj bestående av mamma-pappa-barn. De var otroligt duktiga och kunniga alla tre och jag är nu väldigt sugen på att läsa hela muminserien!

Sankta Psyko - Johan Theorin

På Bokmässan 2011 lyssnade jag på Johan Theorins seminarium om Sankta Psyko. Jag minns inte riktigt hur jag hamnade där eftersom jag inte har läst någon av hans böcker tidigare och inte heller kände mig särskilt sugen på att göra det. Jag vet däremot att jag tycker att han är väldigt charmig och trevlig att lyssna på. Efter att ha lyssnat på honom blev jag därför väldigt sugen på att läsa boken men det är först nu som det har blivit av. Jag behövde helt enkelt en deckare i Bokyatzyt och även om detta kanske inte är en traditionell deckare så har jag avgjort att den passar in som spänningsroman eftersom Johan Theorin är en deckarförfattare.

Sankta Psyko handlar om tjugonioårige Jan Hauger som arbetar som barnskötare. Trots att han är duktig på sitt jobb och alltid är omtyckt av både barn och annan personal så har han endast haft vikariat sedan han avslutade sin utbildning och flyttar därför runt mycket. Detta påverkar självklart hans sociala liv. Han söker jobb på förskolan som ligger i anslutning till Sankta Psyko - smeknamnet till Sankta Patricias psykiatriska klinik. Här vårdas endast de patienter som inte sitter där frivilligt utan har blivit dömda till psykiatrisk vård och i ett nytt rehabiliteringsprogram ska de av dem med barn få träffa dem flera gånger i veckan och därför har en förskola öppnats i en liten barack utanför murarna och här börjar Jan Hauger jobba. Han sköter barnen på dagarna och eskorterar dem genom en tunnel till besöksrummet inne på sjukhuset och ganska ofta sover han över tillsammans med de barn som inte har fått fosterfamiljer. 

Ganska så snart börjar det uppenbara sig att anledningen till att han sökt sig till just det här jobbet är att han hoppas att en kvinna han träffat i sin ungdom ska finnas innanför murarna på Sankta Patricia och att han kanske ska få möjlighet att träffa henne igen. I återblickar får vi även reda på vad som hände med en försvunnen pojke på Jans första jobb. 

Boken är skriven med väldigt korta meningar, det blir väldigt mycket: Jan gjorde så här. Han gick dit. Det regnade. Efter ett tag blir det lite jobbigt att läsa och som läsare känner jag mig lite skriven på näsan. Handlingen känns dessutom ganska orealistisk. Sankta Psyko ligger i ett litet samhälle men det känns ändå inte trovärdigt att alla som Jan träffar har med sjukhuset att göra. Dessutom verkar alla känna varandra och vara innästlade på något vis. Efter ett tag blir det både osannolikt och förutsägbart hur karaktärerna hänger ihop. Boken var lättläst och visst var det lite spännande, jag läste ut den på ett par pendeltågsresor och några få lediga stunder. Fungerade utmärkt när jag hade en i övrigt ganska stressig vecka eftersom jag inte behövde tänka särskilt mycket alls. Det var inte en dålig bok, men inte så särskilt bra heller.

I Bokyatzyt har jag lagt den under deckare i Genresommar.

The Fault In Our Stars (filmen)

Äntligen fick jag chans att se The Fault in Our Stars på bio. Det kändes så overkligt att äntligen se en John Green-filmatisering. Det finns ingen annan författare som jag har följt på ett så personligt plan som just John Green, på grund av hans stora Internetnärvaro på framförallt Youtube genom åren. Jag började titta på hans videor i mars 2006 och för mig känns han som en gammal vän. Därför känns det lite som att jag har varit med under hela processen av den här boken. 

Jag såg filmen med min pojkvän och innan den skulle börja frågade jag honom om han var beredd på att gråta. Han trodde att han skulle klara sig utan att gråta (han har inte läst boken) jag trodde jag jag skulle gråta bara lite i slutet (eftersom jag har läst boken). Det är osäkert vem av oss som grät mest (det var kanske jag ändå) men vi gick i alla fall ut därifrån med tömda tårkanaler! Efter halva filmen gav jag upp att försöka hålla tårarna inne och lät dem rinna fritt! Jag tror att nästan alla i salongen grät, det lät i alla fall så. Filmen är otroligt vacker och fast att jag aldrig gråtit så här mycket åt en film förut så kände jag mig inte ledsen. Det är svårt att förklara men den är mest fin och visst är det mycket känslor men den är samtidigt inte ledsam på något jobbigt sätt vilket är otroligt uppfriskande. Det är inte en feel-bad film utan det är verkligen feel-good trots alla tårar. Så gå och se den för den är fantastiskt bra! Faktiskt är den nästan bättre än boken. (Skäms nästan över att skriva det här ...)

Populärlitterärt år: Juni, Jag är Zlatan

Förra månaden läste vi Den sanna berättelsen om Pinocchios näsa (den sämsta boken jag läst i mitt liv). I mitt blogginlägg om den boken skrev jag att för mig så borde skillnaden mellan fakta och fiktion vara att i böckernas värld vill jag inte läsa om hur det går bra för en sådan karaktär som kommissarie Bäckström. Denna månaden läste vi Jag är Zlatan och jag vill faktiskt inte att det ska gå bra för honom heller, skillnaden är såklart att det här är en sann historia och att det faktiskt går bra för honom. Han lever på det här viset - utan att det någon gång dyker upp en endaste karaktär i boken som säger "Skärp dig Zlatan! Du lever som ett förvuxet barn, ta lite jävla ansvar!" För Zlatan tar inget ansvar, inte i sina relationer och absolut inte i sitt jobb. Vilket gör mig otroligt arg. Han berättar att han är den spelare i laget som får den högsta lönen och när han sedan bestämmer sig för att han inte vill vara kvar i laget längre - då stannar han hemma och spelar Xbox istället för att gå till jobbet. För han är Zlatan och han måste köra sin grej. (Det finns bara en Zlatan och det är Zlatan osv.)

Betygskommentarerna på Boktipset.se om boken är fyllda med kommentarer om att berättelserna är "ärliga och sympatiska", att Zlatan "inte har haft det lätt" och att "det är omöjligt att inte gilla Zlatan". Jag har däremot svårt att se hur man kan tycka om Zlatan! Han tänker uppenbarligen aldrig på någon annan än sig själv, han berättar hur han bland annat stulit cyklar (inte bara som barn utan som äldre med) och kastat ägg på prostituerade i Malmö (efter att han skaffat bil så han var i alla fall 18 då) bara för att han hade tråkigt. Han kallar sin fru för "Evilsuperbitchdeluxe" genomgående och han glorifierar våld som ett sätt att lösa konflikter. Över lag verkar Helena (Evilsuperbitchdeluxe) vara en biroll i hans liv. Var gång han skriver att han behöver någon att prata med så är det i alla fall inte Helena han väljer. Inte heller skriver han något om att han pratar igenom med henne (eller ens berättar för henne) när han funderar på att byta fotbollsklubb och då alltså flytta till ett nytt land. Inte ens när han funderar mellan två olika. ("Älskling/Evilsuperbitchdeluxe, vill du flytta till England eller Spanien?") Nope. Zlatan är Zlatan och Zlatan bestämmer. Som en grottmänniska. 

När hans son föddes och blev sjuk ganska tidigt och behövde åka in till sjukhuset var det hans fru som fick åka in (Zlatan skulle spela match). Han åkte in efter matchen. När han kom dit så sa han åt Helena att han älskar henne men att han inte orkade vara där och lämnade henne själv för att åka hem och spela Xbox (surprise!). Han orkade alltså inte stötta sin fru när deras son opererades? Vilket as! Så hon fick sitta själv på sjukhuset utan andra släktingar eftersom de bor i Italien där han spelar fotboll. 

Jag ångrar att jag läste den här boken för jag vill inte veta att personer som Zlatan tjänar sådana summor som han gör. Att han vinner priser och att han beundras för det har han verkligen inte förtjänat. Han borde lära sig att respekt inte bara är något man ska förväntas få från andra utan även något som man ska ge till alla andra människor. Respekt ska inte heller bara handla om hur starkt den andra människan är, vad den kan prestera inom de områden du bryr dig om eller vilket kön hen tillhör. Zlatan kunde även behöva lite ödmjukhet. Jag vill återgå till att läsa böcker där det går bra för de bra karaktärerna och dåligt för Bäckströmarna och Zlatarna. För GWs värld och den här verkliga orkar jag inte ens tänka på!

I Bokyatzyt har jag lagt den här som Biografi/Memoar under Genresommar.

Quidditch World Cup Final - JK Rowling

De senaste dagarna har olika tidningar i princip gått bananas över vad de kallar för den första nya texten av JK Rowling sedan Harry Potter - i Harry Potter universumet. Detta stämmer inte eftersom Pottermore är fyllt av olika texter skrivna av JK Rowling. Den text som publicerats nu och som handlar om världsmästerskapen i Quidditch 2014 och är en skvallerspalt skriven av Rita Skeeter. Det är första gången som Harry Potter nämns i en text, efter prologen i Deathly Hallows.

Texten finns att läsa på Pottermore.com och för er som inte är medlemmar där kan ni även läsa texten här.

Rit - Inger Edelfeldt

Det här är en jättekonstig novellsamlig. 

Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska tycka om den och inte heller riktigt vad jag ska tänka om den för det känns inte som noveller. Gemensamt har de att de alla handlar om karaktärer som verkar vara starka på utsidan men som har ett inre i obalans. Ingen av novellerna är på något vis dålig men jag väntar hela tiden att det ska dyka upp ett nytt kapitel där karaktärens berättelse ska fortsätta för ingen av berättelserna känns avslutad och därför förstår jag inte riktigt poängen. Jag antar att det betyder att deras historia griper tag i mig, eftersom jag känner att jag vill veta mer men samtidigt får jag svårt att se ett direkt samband. När ingen av noveller känns avslutade så väntar jag mig att de ska knytas ihop på något sätt som de sedan aldrig gör.

Novellerna utspelar sig i olika tidsperioder och på olika platser. En handlar om ett cafébiträde som inte vet hur hon ska reagera när hon får lite för mycket uppmärksamhet av en stamgäst. Hon pendlar mellan att vilja bli av med honom samtidigt som hon uppmuntrar honom minimalt för att kunna njuta av att få uppmärksamheten. Andra handlar om ett lesbiskt par där ena parten ska komma ut för sin konservativa och finska mamma eller en ung kvinna som blir gravid och älskar sin lilla dotter mer än något annat men som börjar tycka att dottern blir jobbig och skrikig. 

Även om jag aldrig riktigt förstår poängen med berättelserna så och mest känner mig snuvad på något slags avslut varje gång en novell går över till en annan så är det väldigt gripande historier och Edelfeldt har ett väldigt bra språk. Hon bygger upp flera intressanta karaktärer och beskriver alltid de mest intressanta av personer. Så jag ångrar inte att jag läst den här boken, men jag förstår den inte heller riktigt.

I bokyatzyt (läs mer här) har vi ingen kategori för novellsamlingar och jag har därför lagt in den som ett loppisfynd eftersom det är där jag har handlat den. Därför får jag tre poäng direkt och har nu sex poäng.

Ultra-Condensed Classics

Dessa super-kondenserade klassikerna dök upp i min Facebook-feed och jag ville bara dela med mig av dem för att några av dem var riktigt roliga. Spoilervarning såklart men eftersom titeln står längst upp går det alldeles utmärkt att hoppa över de man inte vill få reda på slutet i. Jag tänkte att Romeo och Julia var ett ganska så säkert val att publicera här. Se hela listan här.

The Secret Garden

Det finns vissa böcker som man har sett så många gånger, en sån som finns precis överallt men som nästan alltid har olika bokomslag. En av dessa är The Secret Garden. Jag tycker om att läsa klassiker helt utan att veta vad de handlar om och för mig var The Secret Garden en sådan bok. Jag har sett den så många gånger - i så olika utgåvor att jag inte alls fått någon uppfattning av boken. Mitt exemplar köpte jag på en reahylla för några tior för något år sedan och den har stått på hyllan och väntat in rätt tillfälle. För mig blev det en mer spännande läsning av att jag inte visste något alls om boken men jag tror inte att jag kommer att förstöra för någon annan genom att berätta lite om handlingen. 

Boken utspelar sig i starten i Indien där Mary bor med sin familj. Hon är bortskämd och blir uppassad av tjänstefolk dygnet om. Sina föräldrar träffar hon nästan aldrig och därför blir hon inte heller särskilt upprörd när de och största delen av hushållet dör av kolera. Istället blir Mary skickad till sin uncle (morbror/farbror) i England. Hon får veta direkt att han absolut inte vill träffa henne och att hon därför ska hålla sig till sin del av det hundra rum stora huset. Hon spenderar sina dagar i trädgården för att växa till sig och bli stark i den friska luften från heden. Direkt när hon anländer till Misselthwaite Manor får hon höra talas om att hennes uncle Mr. Craven inte alltid varit den tjurige enstöring han är nu. Det hände för tio år sedan när hans vackra fru dog och den dagen låste han hennes trädgård, begravde nyckeln och stängde in sig på sitt kontor. Mary blir som besatt av tanken på den hemliga och låsta delen av trädgården och bestämmer sig för att hitta den, hon fantiserar om vilka olika fantastiska växter som kan finnas där inne.

När jag var på barbeque hos min pappas grannar och vi pratade om läsning berättade en av kvinnorna om sina favoritböcker som barn och nämnde då The Secret Garden. Det var roligt att kunna säga att den läser jag just nu! Hon sa att hon hade läst den flera gånger som barn och verkligen älskat den och det verkar vara just en sådan bok som man verkligen älskar som barn och det kan jag förstå. Den har inte riktigt samma magi när jag läser den som vuxen eftersom den har en ganska långsam handling men det är en bra bok och jag är glad över att ha läst den.

I årets bokyatzy (läs mer här) har jag valt att lägga den som klassiker under Genresommar och ligger kvar på 3 poäng.

The White Queen - Philippa Gregory

Det finns ingen annan författare som säger sommar för mig lika mycket som Philippa Gregory och jag läser en av hennes böcker varje år. Jag köper på mig dem second hand på engelska marknader men skulle aldrig få för mig att läsa dem någon annan årstid än just under sommaren. Jag vet inte om jag skulle tycka om dem utan att ha möjligheten att sträckläsa dem. Philippa Gregory skriver historiska romaner om kvinnors liv och beskriver i detalj allting som händer under hela livet. Ofta är det verkliga kvinnor som har levt och flera av böckerna handlar om kungafamiljen i England. The White Queen är del ett i en serie och jag visste redan från början att det inte var ett så smart val av mig eftersom jag inte har de två andra böckerna i serien. Boken handlar om Elizabeth Woodville som gifter sig med kung Edvard IV och allt drama som följer eftersom han borde ha gift sig med prinsessan av Spanien.

Bokserien har blivit till en tv-serie och jag tänker att jag ska i alla fall se första avsnittet för att se om det är bra. Egentligen vet jag inte varför jag tycker så mycket om Philippa Gregorys böcker men jag fastnar alltid i dem och har tyckt att alla varit lika bra.

Om du följer vårt Bokyatzy (läs mer här) så valde jag att lägga den här under böcker med övernaturligt inslag eftersom Elizabeth i den här boken faktiskt är lite av en häxa och bland annat kan påverka vädret. Då fick jag poäng direkt och ligger alltså på 3 poäng.

Populärlitterärt år: Maj, Den sanna historien om Pinocchios näsa

När vi i vår populärlitterära bokklubb läste 50 Shades of Grey i januari månad så var jag helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle läsa en sämre bok under min livstid. Här är den. Leif GW Perssons roman Den sanna historien om Pinocchios näsa är alltså sämre än 50 Shades of Grey och tar förstaplatsen över den sämsta bok jag har läst i mitt liv. Att läsa den här boken fick mig att längta tillbaka till Arn och det var nästan så att jag skulle föredra ännu en månad med språket från Kaffe med rån om jag bara hade sluppit att under en hel månad behöva umgås med poliskommissarie Evert Bäckström, ett riktigt as med värre kvinnosyn än Christian Grey.

GW har kritiserat Camilla Läckbergs språk och jämfört det med en novell i tidningen Min Häst. Det är inte så att jag på något sätt vill försvara Läckbergs språk, för där vill jag nästan mer hålla med GW men det är så otroligt förnedrande av honom att hacka på framgångsrika kvinnliga författare. Dessutom borde han kanske vara säker på att hans egna texter håller måttet innan han kritiserar någon annans. Jag skulle nog säga att inte heller den här romanen ligger på särskilt mycket högra nivå än en novell i Min Häst, den är bara plågsamt mycket längre!

Det här är tråkigt förutsägbart, det är gubbsjukt och det är kvinnohat. Alex ringer till mig någonstans ungefär en tredjedel in i boken. Hon vet inte riktigt hur hon ska klara sig genom den. Hon säger att varje kapitel är en plåga och att ett avslutat kapitel blir till en naturlig paus och att hon sedan måste tvinga sig själv att börja igen. Hennes man hade tipsat att försöka se boken som samhällskritik istället och hon menar att det då går lite lättare men jag tycker att då borde väl kapitlen utan kommissarie Bäckström vara i alla fall lite bättre och de är de inte. Det är precis lika mycket kvinnohat i de kapitel där bara kvinnor samtalar. Det finns två centrala kvinnliga poliser i romanen. Den ena är ung och dum, hon har fått jobbet endast för att hon har stora bröst och Bäckström beskriver gärna i detalj hur hennes kropp ser ut i de kläder hon har på sig för dagen. Den andra är en stark kvinna som alltså kallas för "attackflatan".

Jag antar att jag borde skriva vad den här boken faktiskt handlar om. Jag antar att den ska handla om en mördad advokat, ett försvunnet vittne, en konflikt mellan Hells Angels och en maffia med arabiskt ursprung och försvunna ryska konstverk. Det gör den inte. Den handlar om Bäckströms dåliga relation till sin papegoja Ivan, hur han betalar sin städerska för sex, att alla vill rida på hans supersalami (vidrigaste namnet någonsin men används typ 5 gånger varje kapitel), att han ibland bjuder kvinnor på det "himmelska mumset", hur han fantiserar om poliskvinnan med de stora brösten, hur han skolkar från jobbet för att dricka alkohol och så en berättelse om hur han skiter på sig på sitt kontor.

Om det låter som en bok för er så för all del. Läs den. Eller, nej gör verkligen inte det för ingen - absolut ingen borde läsa en bok där det går bra för en karaktär som går genom livet och kallar män som intresserar sig för konst för "korvryttare". För mig är skillnaden mellan fakta och fiktion att sådana karaktärer borde vara skurkarna som det går dåligt för i slutänden. Annars behöver jag inte läsa fiktion, då kan jag läsa tidningen eller se på nyheterna.

Bokyatzy 2014 (Sommarutmaning)

Förra året skrev jag om en sommarutmaning som jag och min kompis Alex hade (det är samma Alex som är med i bokklubben Populärlitterärt år som jag skriver om en gång i månaden). Vi tycker om att utmana varandra att läsa nya saker och har bestämt oss för att köra bokyatzy i år igen. Meningen är att det ska tvinga oss att inte endast läsa böcker som vi skulle läst i vanliga fall.
Det är en utmaning där det finns flera olika sätt att få poäng. Du kan samla poäng genom att sätta böcker i olika genregrupper och få poäng när hela gruppen är fylld eller få poäng direkt i olika specialkategorier. Varje bok måste dock sättas in direkt när den har lästs ut. Upplägget är att alla böcker ska kunna ge poäng, men om du läser rätt böcker kan du få jättemycket poäng.

De som jag tävlar med har jag ett delat dokument i Google-drive med så att vi hela tiden kan hålla koll på varandras poäng men det går såklart att göra på flera olika sätt. Vi har ändrat några saker sedan förra året, bland annat ändrade vi utmaningen att läsa böcker från 5 olika länder till att läsa böcker från 5 olika svenska förlag. Sen har vi till exempel bytt bok med orange omslag till lila omslag.

Bokyatzy:
Genresommar (30p)
Deckare
Fantasy/Sci-Fi
Klassiker
Samtida skönlitteratur
Biografi/Memoar
Lyrik
Böcker från 5 olika svenska förlag (16p)
Tung litteratursommar (15p)
Fackbok
Tegelsten (över 500s)
Historisk roman
Mörka utsikter (13p)
Dystopi
Krigsskildring
Bok med svart (mörkt) omslag
Tre böcker av en författare (11p)
Sommarpaketet (10p)
Deckare
Kalle Anka-pocket
Klassiker
Tjejsommar (10p)
Chick litt
Erotisk skönlitt
Feministisk
Lätt sommar (8p)
Grafisk roman
Fan fiction (minst 30.000 ord, completed)
Ungdomsbok

Små utmaningar, 3p/st (Max 1 bok/kategori)
Reseskildring
Bok på mer än 500 sidor
En pocket
Ett loppisfynd
En bok av Neil Gaiman
Läsa om en bok
Läsa en bok och se filmen
Följetång (minst tre böcker) (3p/bok)
Läsa klart en påbörjad bok
Låna och läs en bok från bibliotekets topplista
En bok med lila omslag
En bok där omslaget har en byggnad
Bok med övernaturligt inslag
Fanfiction på över 30.000 ord (completed)
Kokbok (+1p för lagad rätt)
Grafisk roman
Barnbok

Genrer, 2p för första och sedan 1p/st
Deckare
Sci-Fi
Fantasy
Chick-litt
Dick-litt
Romantik
Erotik
Klassiker
Lyrik
Historisk roman
Samtida skönlitteratur
Ungdomsroman
Facklitt
Biografi/Memoar
Dystopi

Vi tävlar fram till den 1 september. Förra året fick jag ihop 75 poäng. I år kommer jag nog inte att ha lika mycket lästid men ska såklart göra mitt bästa! Utmana gärna era vänner/släktingar/partners/henvänner på sommarens roligaste lästävling.

Spansk litteratur?

Eftersom jag delvis kommer att jobba hemifrån i sommar och delvis kommer att vara lite ledig så bokade jag en resa till Spanien med kort varsel och åker redan på fredag för att bli borta i tre veckor. Detta eftersom min pappa bor där. Jag kom att tänka på hur otroligt lite spansk litteratur jag har läst - jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag har läst ut mer än en ända spansk roman någonsin och undrar om detta verkligen kan stämma?

Don Quijote av Cervantes kallas för den första moderna romanen och den har jag faktiskt inte läst mer än kanske halva av och om nu den första moderna romanen är från Spanien tycker jag att det är konstigt att jag inte kan komma på mer än en annan spansk titel. Det är Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag har inte läst någon av hans andra romaner trots att jag tyckte att debutromanen var fantastisk. Utöver dessa kan jag bara minnas att jag har läst Livet en dröm av Pedro Calderón de la Barca och det är ju ett drama.

Detta tänker jag att jag måste åtgärda under mina tre veckor i Torrevieja. Tyvärr har den engelska bokaffären Book World stängt men det brukar gå att få tag i böcker på engelska även i de spanska bokaffärerna. Tyvärr kan jag inte tillräckligt bra spanska för att kunna ta mig genom ens den enklaste barnbok trots att jag är där flera gånger om året men så går det när ens pappa valt att bosätta sig mitt i en utländsk koloni. Oftast inhandlar jag mina böcker second hand, på den engelska marknaden på söndagar. Där går det även att byta in böckerna igen. Den är också en av de största anledningarna till att min blogg får lite större variation på inlägg under sommaren.

Förutom när jag ska jobba, läsa och blogga ser jag självklart fram emot att bada, shoppa på La Zenia Boulevard och äta enorma mängder asiatisk buffé.





Boka din drömsemester på Fuerte Hotels

Hantverkshelg

Jag har haft en så himla rolig helg att jag bara måste blogga om den, även om det bara handlar ytterst lite om böcker. Jag har haft en hantverkshelg med några vänner. Jag har nämligen en kompis vars pappa är trä och metallslöjdslärare och när vi berättade för honom att vi hade tänkt ha en hantverkshelg och ville låna lite verktyg och dylikt fick vi låna mycket mer än väntat! Han tyckte att det var roligt att vi ville lära oss och var med oss hela helgen och instruerade oss i en massa olika tekniker. Vi var fem personer som hantverkade torsdag-söndag i Norrköping under Kristi Himmelsfärdshelgen.

Torsdag kväll började vi med att göra lermodeller som vi sedan kunde gjuta. Vi fick även lära oss att skjuta pilbåge, luftgevär och blåsrör. Detta tog jag dock inga bilder på.

På grund av dåligt väder började vi fredagen inomhus med lite luffarslöjd. Då tog vi fram den här boken så att alla kunde göra insekter:

 

Jag valde att göra en trollslända (som syns utan vingar längst ner på bilden)

Efter det fick vi gå ut och lära oss grunderna i smide. Det var tur att det fanns möjlighet att smida under tak eftersom det fortfarande regnade lite.

En person fick stå och bälga, så kunde två eller tre smida. 

Jag fick lära mig göra det här ormhänget. Det är gjort av järn som jag värmt i elden och sedan hamrat ut och böjt. När det var klart har jag strukit bivax på den. 

Under lördagen läste vi massor av böcker om smide, bestämde oss för att göra en grind med hjortar på och förberedde oss på att gjuta i brons. Dagen innan hade nämligen några i gänget skalat plasten av flera kopparrör som vi kunde använda oss av. Eftersom det var bättre väder kunde alltså några gjuta under tak och andra smida utomhus. Vi började fundera på om grannarna skulle tröttna på att vi hamrade konstant.

Här packar vi gjutsand i fyrkantiga träramar (som heter flaskor!) och trycker ner våra lermallar för att göra formar.

Såhär blev det! Bronset blandade vi av 90% koppar från de skalade kopparrören och 10% tenn. Sedan värmde vi det i elden (genom att bälga jättemycket) och hälla ner i formarna. 

Såhär såg de andra sakerna jag gjorde ut, efter att jag sågat, filat och putsat.

Här är hela skörden från helgen! 

I järn: en sked, ormhängen, trollkors, en snurr och ett armband.
Diverse trådslöjdsinsekter
Tre minimormorsrutor
I brons: två Skilda Världarloggor, tre perkulatoror, R2D2, Bläckfiskhänge, Bläckfiskarmar, Kattkäke, Marsvin, Kohuvud, feministmärke, två löv

drömbokhandeln av Laurence Cossé

Mellan de olika böckerna i min bokklubb (populärlitterärt år) som inte brukar vara sådär jättebra så försöker jag klämma in någon bok som jag tror ska falla mig i smaken lite mer. Denna gången gav jag mig på drömbokhandeln av Laurence Cossé. Jag valde den både på grund av titel i kombination med omslaget - vilket har fått mig att vilja läsa den ett tag. Sedan har jag varit sugen på att läsa någon bok utgiven av [sekwa] ett tag nu eftersom jag försöker att läsa böcker från lite olika förlag och jag har inte läst så mycket franskt förut.

Boken handlar om Francesca, en litteraturälskande rik arvtagerska och Ivan, en bokhandlare med lång erfarenhet. Tillsammans ska de starta en drömbokhandel som endast säljer kvalitetsromaner. För att kunna genomföra projektet kan de givetvis inte själva stå för urvalet utan väljer ut en hemlig kommitté bestående av flera kända författare som får lämna in listor av sina 600 favoritromaner som sedan alla ska säljas i bokhandeln. Till en början verkar bokhandeln uppskattas enormt och de säljer väldigt bra. De har flera nöjda stamkunder som återkommer ofta och stannar länge. Efter ett tag kommer dock kritiken, de får höra att deras urval är orättvist och att det är pretentiöst att döma den läsaren som uppskattar en annan sorts litteratur. De blir kritiserade för att de inte vill köpa in storsäljarna och blir beskyllda för censur. De som attackerar bokhandeln är anonyma och de ger sig på dem på flera olika sätt och det är uppenbart att de inte tänker ge upp innan Au Bon Roman tvingas stänga ner.

Romanen är otroligt välskriven och det är en fröjd att läsa den eftersom den känns så genomtänkt och bearbetad. Det är en spänningsroman utan att den egentligen är särskilt spännande, utan det är snarare kärleken till litteraturen som skildras och gör det väl. Nu är det mest fransk litteratur som huvudpersonerna älskar och mest är det verk som jag inte alls känner till men en del bekanta namn nämns på sidorna och det är verkligen ett väldigt uppradande av pretentiösa titlar som antagligen är roligare att läsa för en fransk litteraturvetare än för en stackars svennig svensk litteraturvetare som jag. Däremot förstår jag mig på kärleken till litteraturen och jag bestämmer mig genast för att mitt livs stora dröm är att öppna en egen bokhandel!

Men, [sekwa], nu måste jag fråga er - vad är det för en klåpade som gör era e-böcker? För jag tänker anta att det felet jag tar upp nu inte förekommer även i den trycka boken. Nämligen särskrivningar och fruktansvärt pinsamma sådana! Den första dyker upp redan på sida tre och jag trodde att det var mina ögon som lurade mig, för det här felet kan ju ingen göra:

Efter det dyker det upp en lite då och då, sammanlagt minst 20 stycken. Den enda andra jag kommer ihåg är "kläd stil". Skärp er! En sån bra bok kan ni inte förstöra med något så löjligt som särskrivningar, även om det "bara" är en e-bok.

Jag tycker att berättelsen faller lite på slutet men allt som allt är den absolut läsvärd. En riktigt mysig roman men den kanske ska läsas i tryck form så att man slipper alla störande och fula särskrivningar.