Äntligen fick jag chans att se The Fault in Our Stars på bio. Det kändes så overkligt att äntligen se en John Green-filmatisering. Det finns ingen annan författare som jag har följt på ett så personligt plan som just John Green, på grund av hans stora Internetnärvaro på framförallt Youtube genom åren. Jag började titta på hans videor i mars 2006 och för mig känns han som en gammal vän. Därför känns det lite som att jag har varit med under hela processen av den här boken.
Jag såg filmen med min pojkvän och innan den skulle börja frågade jag honom om han var beredd på att gråta. Han trodde att han skulle klara sig utan att gråta (han har inte läst boken) jag trodde jag jag skulle gråta bara lite i slutet (eftersom jag har läst boken). Det är osäkert vem av oss som grät mest (det var kanske jag ändå) men vi gick i alla fall ut därifrån med tömda tårkanaler! Efter halva filmen gav jag upp att försöka hålla tårarna inne och lät dem rinna fritt! Jag tror att nästan alla i salongen grät, det lät i alla fall så. Filmen är otroligt vacker och fast att jag aldrig gråtit så här mycket åt en film förut så kände jag mig inte ledsen. Det är svårt att förklara men den är mest fin och visst är det mycket känslor men den är samtidigt inte ledsam på något jobbigt sätt vilket är otroligt uppfriskande. Det är inte en feel-bad film utan det är verkligen feel-good trots alla tårar. Så gå och se den för den är fantastiskt bra! Faktiskt är den nästan bättre än boken. (Skäms nästan över att skriva det här ...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar