Populärlitterärt år: Juni, Jag är Zlatan

Förra månaden läste vi Den sanna berättelsen om Pinocchios näsa (den sämsta boken jag läst i mitt liv). I mitt blogginlägg om den boken skrev jag att för mig så borde skillnaden mellan fakta och fiktion vara att i böckernas värld vill jag inte läsa om hur det går bra för en sådan karaktär som kommissarie Bäckström. Denna månaden läste vi Jag är Zlatan och jag vill faktiskt inte att det ska gå bra för honom heller, skillnaden är såklart att det här är en sann historia och att det faktiskt går bra för honom. Han lever på det här viset - utan att det någon gång dyker upp en endaste karaktär i boken som säger "Skärp dig Zlatan! Du lever som ett förvuxet barn, ta lite jävla ansvar!" För Zlatan tar inget ansvar, inte i sina relationer och absolut inte i sitt jobb. Vilket gör mig otroligt arg. Han berättar att han är den spelare i laget som får den högsta lönen och när han sedan bestämmer sig för att han inte vill vara kvar i laget längre - då stannar han hemma och spelar Xbox istället för att gå till jobbet. För han är Zlatan och han måste köra sin grej. (Det finns bara en Zlatan och det är Zlatan osv.)

Betygskommentarerna på Boktipset.se om boken är fyllda med kommentarer om att berättelserna är "ärliga och sympatiska", att Zlatan "inte har haft det lätt" och att "det är omöjligt att inte gilla Zlatan". Jag har däremot svårt att se hur man kan tycka om Zlatan! Han tänker uppenbarligen aldrig på någon annan än sig själv, han berättar hur han bland annat stulit cyklar (inte bara som barn utan som äldre med) och kastat ägg på prostituerade i Malmö (efter att han skaffat bil så han var i alla fall 18 då) bara för att han hade tråkigt. Han kallar sin fru för "Evilsuperbitchdeluxe" genomgående och han glorifierar våld som ett sätt att lösa konflikter. Över lag verkar Helena (Evilsuperbitchdeluxe) vara en biroll i hans liv. Var gång han skriver att han behöver någon att prata med så är det i alla fall inte Helena han väljer. Inte heller skriver han något om att han pratar igenom med henne (eller ens berättar för henne) när han funderar på att byta fotbollsklubb och då alltså flytta till ett nytt land. Inte ens när han funderar mellan två olika. ("Älskling/Evilsuperbitchdeluxe, vill du flytta till England eller Spanien?") Nope. Zlatan är Zlatan och Zlatan bestämmer. Som en grottmänniska. 

När hans son föddes och blev sjuk ganska tidigt och behövde åka in till sjukhuset var det hans fru som fick åka in (Zlatan skulle spela match). Han åkte in efter matchen. När han kom dit så sa han åt Helena att han älskar henne men att han inte orkade vara där och lämnade henne själv för att åka hem och spela Xbox (surprise!). Han orkade alltså inte stötta sin fru när deras son opererades? Vilket as! Så hon fick sitta själv på sjukhuset utan andra släktingar eftersom de bor i Italien där han spelar fotboll. 

Jag ångrar att jag läste den här boken för jag vill inte veta att personer som Zlatan tjänar sådana summor som han gör. Att han vinner priser och att han beundras för det har han verkligen inte förtjänat. Han borde lära sig att respekt inte bara är något man ska förväntas få från andra utan även något som man ska ge till alla andra människor. Respekt ska inte heller bara handla om hur starkt den andra människan är, vad den kan prestera inom de områden du bryr dig om eller vilket kön hen tillhör. Zlatan kunde även behöva lite ödmjukhet. Jag vill återgå till att läsa böcker där det går bra för de bra karaktärerna och dåligt för Bäckströmarna och Zlatarna. För GWs värld och den här verkliga orkar jag inte ens tänka på!

I Bokyatzyt har jag lagt den här som Biografi/Memoar under Genresommar.