Visar inlägg med etikett Humor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Humor. Visa alla inlägg

lördag 10 maj 2014

Hello Kitty måste DÖ


Den här pocketen fyndade jag för 20 kr i Akademibokhandelns fyndlåda och eftersom jag velat läsa den ett tag så kunde jag såklart inte låta bli när ett sådant tillfälle gavs. 

Hello Kitty måste DÖ är Angela S. Chois debutroman och handlar om kinesisk-amerikanska Fiona Yu. Fiona är 28 år gammal, framgångsrik jurist som tjänar bra men ändå hjälper till i familjens kemtvätt på helgerna och bor kvar hemma, eftersom hon är kines. Hon fascineras av seriemördare och går i höga klackar för att plåga sig själv. Hennes pappa försöker jämt para ihop henne med söner till olika bekanta men Fiona vill inte behöva gifta sig eftersom hon inte vill behöva ta hand om någon annan. (Alla de män som hennes pappa vill para ihop henne med behöver verkligen någon som tar hand om dem.) Hon vill dessutom inte ge bort sin oskuld till någon som skulle se det som en erövring. Därför bestämmer hon sig för att istället ta sin egen oskuld med en dildo men upptäcker då att hon inte har någon mödomshinna (sursprise!?). 

När hon bokar tid hos en hymenkirurg för att skapa en mödom att kunna spräcka träffar hon sin gamle barndomskompis Sean som hon inte sett sedan han hamnade på ungdomsanstalt efter att ha tänt eld på en skolkamrats hår. Han lär henne att tänja på lagar och utnyttja system till sin egen fördel och hon väljer att inte ställa för många frågor om vad Sean egentligen gör efter att hon har gått hem.  

Fiona revolterar ordentligt mot traditionella värderingar, men samtidigt gör hon en ganska snäll revolt. För trots det hårda språket som jag som läsare får ta del av så sköter hon sitt jobb och sina sysslor. Hon visar respekt mot sina föräldrar och den enda delen av hennes revolt som de kan se är att hon inte verkar vara intresserad av äktenskapet. Fiona väljer att ta sin egen oskuld för att ingen man ska kunna äga den och ha henne som trofé. Här blir det såklart problematiskt att det inte finns någon mödomshinna, vilket inte alls tas upp i boken. Trots detta är boken bra, den är morbid, hård, skruvad och väldigt rolig. 

fredag 2 maj 2014

Populärlitterärt år: April, Kaffe med rån


Den här månaden läste vi Kaffe med rån i bokklubben för att ha något lite snabbläst efter Arn. Vi tyckte att vi hade sett boken överallt, dessutom har många i min omgivning läst den. När jag berättade för min mamma att vi hade valt den här boken sa hon glatt att hon precis hade lånat den på biblioteket. 

Kaffe med rån handlar om fem pensionärer som bor på servicehemmet AB Diamanten. Sedan den nya ledningen tog över där har de dragit in på nästan allt för att spara på pengar. Gamlingarna får inte längre något fikabröd, de får bara lagad mat en gång om dagen och de får bara gå ut en gång i veckan. Märta bestämmer sig för att skapa bättre förutsättningar åt sig själv och sina fyra vänner Stina, Anna-Greta, Snillet och Krattan. Hon har sett en dokumentär på tv om hur bra de intagna på landets fängelser har det och de fem pensionärerna bestämmer sig för att bli kriminella. De ska utföra en kupp tillräckligt stor för att ge dem ett fängelsestraff och de tror inte att någon kommer att misstänka ett gäng virriga åldringar när de ska utföra den.

Den här boken är inte bra. 
Den är lättsam, enkelt skriven och jag erkänner att den är stundtals humoristisk. Det finns en story där som säkert skulle ha kunnat vara bra men språket är förfärligt! Stilen nästan skriker skrivarkurs. Texten känns så fruktansvärt krystad att jag skulle tro att författaren har näst intill fått köra den genom en mangel för att få den ynkliga berättelsen tillräckligt lång, den känns minst sagt urvattnad. Alla karaktärerna är klichéer och har inte en uns av unika personlighetsdrag, ta till exempel medlemmarna "Snillet" och "Krattan" från Pensionärsgänget vars enda personlighetsdrag är att de är bra på att uppfinna saker eller tycker om att odla saker. Jag behöver väl inte berätta vem som är vem? Alla bokens karaktärer är lika platta och helt omöjliga att tycka om eller bry sig om. Ingelman-Sundberg skriver en på näsan med sitt språk, genom att inte låta läsaren tolka någonting själv. Dessutom verkar hon anta att alla hennes läsare är lika småkorkade som hennes karaktärer eftersom hon ger alldeles för mycket ledtrådar till allting i boken, eftersom i princip all handling går att lista ut i alla fall ett kapitel i förväg. 

Detta är som en bok av Karin Brunk Holmqvist, fast mycket mycket sämre. Det är faktiskt flera saker som påminner väldigt mycket om händelser i Sirila gentlemän sökes så om du tror att du tycker om den här sortens böcker kan du läsa den istället. Dessutom är boken fylld av korrekturfel. Det känns sorgligt att den här sortens böcker blir storsäljare. Det är verkligen inte en dålig historia, men den är så fruktansvärt dåligt genomarbetad. 

torsdag 17 april 2014

En man som heter Ove, eller Gunnar, eller Allan?


Nu har jag också läst den, boken om en man som heter Ove. Jag var ju lite skeptisk för jag tycker ju inte alls om män som heter Ove. Jag är inte alls särskilt förtjust i den sortens gubbiga gubbar som Ove är och det är väl därför som det är lite roligt att skratta åt honom, Ove, ibland i alla fall. Först när jag börjar läsa blir jag lite förvirrad, för jag har läst det här förut. Det här är ju Gunnar av Bob Hansson! Samma medelålders man som inte längre kan jobba och därför känner sin otillräcklig som man. En bit in i boken skiftar det helt plötsligt och blir till Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann. 

 

Jag har läst historien förut, fast nu heter han Ove, och visst är den rolig. Jag skrattar flera gånger.
Men jag är så himla trött på medelålders män och gubbiga gubbar. Jag tyckte alltså att boken var rolig, den var lättsam och enkel men jag orkar inte ens skriva om den mer för jag är så otroligt trött på alla griniga, buttra, långsinta och tystlåtna medelålders män. Jag är så trött på alla män med kommunikationsproblem!
Usch! Ge mig något annat, tack!



fredag 5 april 2013

Tiggaren och haren


Att den här boken är en litterär blinkning åt Aarto Paasilinnas roman Harens år borde ha varit varningslampor tydliga nog för mig att detta inte riktigt var något för mig, men omslaget lurade mig. Jag tycker att det här är ett väldigt snyggt omslag, det gör mig nyfiken och det ser ut som något jag skulle tycka om. Missförstå mig fel, jag tycker inte alls illa om den här romanen, det är bara inte det jag helst läser.

Tiggaren och haren  av Toumas Kyrö är en lättsam och smårolig roman i precis samma stil som Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann och Sirila gentlemän sökes. (Som jag bloggat om här)

Tiggaren och haren handlar om Vatanescu, en rumänsk man som tar sig till Finland med hjälp av ett kriminellt nätverk och får jobba som tiggare. Jobbet innebär hårda krav och tuffa regler, han måste sitta stilla i långa perioder utan att se glad ut och han får bara behålla en liten del av inkomsten. Men det är det värt eftersom han har lovat sin son Miklos ett par fotbollsskor. Efter ett tag ger sig Vatanescu iväg på en händelserik resa genom Finland för att på olika sätt tjäna ihop pengar och med sig på resan har han en hare. Händelserna i romanen är nästan lika otroliga som i Hundraåringen och humorn är lika lågmäld.

Romanen är lättläst och lättillgänglig och är väldigt bra inom sin genre. Läsningen påverkade mig nog mer än vad jag trodde för jag har gång på gång tömt plånboken på alla mina mynt och skänkt dem till vinterfrusna tiggare, eftersom jag kan se Vatanescu i dem.

onsdag 13 mars 2013

Sirila gentlemän sökes


Efter diverse påtryckningar från olika håll gav jag tillslut med mig och läste en bok av Karin Brunk Holmquist. Efter noggranna efterfrågningar fick jag reda på att det var Sirila gentlemän sökes som var den bästa och då läste jag den.

Boken handlar om två väninnor i 80-årsåldern. I vanliga fall bor de grannar men eftersom deras hus ska rivas bor de tillfälligt på Solgläntans äldreboende. När de hör hur några av kvinnorna i personalen letar män på Internet under lunchrasten blir de nyfikna och bestämmer sig för att sätta in en kontaktannons. Boken är skriven i en lättsam ton och fylld av humor. Det här är Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, fast en mycket mer stillsam sådan i Tomelilla. Även här finns det lite aktion, för ganska snart upptäcker det att inte allt står helt rätt till med föreståndarinnan på Solgläntan.

Sättet som historien är berättad på är mysig och lite smålustig. Det blir mycket ojsan och hoppsan och väldigt, väldigt långsamt. Jag tycker om när de båda tanterna bestämmer sig för att köpa långbyxor eftersom de upptäckt att det är modernt att även kvinnor har det. Ingen av de förvirrade damerna har haft långbyxor förut och jag tycker att de är lite gulliga när de ska välja färg och modell.
Ibland blir det hela istället lite tråkigt och vissa bitar verkar helt meningslösa. Jag tror nog att jag förstår grejen med de här böckerna men jag skulle inte tro att jag kommer att läsa en till. För mig blir det alldeles för mycket vardagsmys över det här.




torsdag 28 februari 2013

En hamsters dagbok


En hamsters dagbok är en liten och söt bok med dramatiska teckningar och ett silvertryck på framsidan som lämnar ett skimmer över händerna efter läsningen. Texterna är korta, komprimerade och så mörka och djupa som bara en gravt deprimerad och kedjerökande hamster kan skriva dem.
Edvard är otroligt kultrell men är dömd till en tillvaro som består av frö, hö och hamsterhjulet. Han förundras över människans grymhet och livets meningslöshet.

Jag blev genast förtjust i den här boken som är både samhällskritisk, humoristisk och fullkomligt obegriplig. En perfekt liten bok att ge bort till någon annan, eller till sig själv.

Ett litet utdrag ur boken går att se/lyssna på i den här filmen:




lördag 25 februari 2012

Blått Blod

Nu har jag, äntligen, läst ut Blått Blod av Lars Ragnar Forssberg. Det har tagit tid och det har inte varit särskilt angenämt. Jag hade inte tänkt gnälla mer på omslaget, eftersom jag redan har gjort det här.

Egentligen så känns det lite fel att jag ska uttala mig om hur mycket jag ogillade den här romanen, för det gjorde jag. Den var extremt ointressant och väldigt svår att följa med i. Men jag vet ju att jag inte är målgruppen, romanen är en politisk satir som handlar både om politiker och om hovet. Jag hade svårt att hänga med i handlingen, dels för att jag inte är tillräckligt uppdaterad och för att den var ganska ryckigt skriven.


Boken utspelar sig i Sverige efter att moderaterna har vunnit valet och är en historia om äckliga gamla gubbar och fult spel. Makt och pengar styr allt. En hemlig organisation vid namn Blått Blod vill tjäna pengar på att sälja adelstitlar, av någon anledning som jag aldrig förstår så vill de också hindra kronprinsessan från att bli drottning.

Efter ungefär halva boken så vände det för mig och jag trodde mig kunna finna en handling. Fortfarande rätt så spretig. Jag har förstått att den är menad att vara rolig, men det uppfattade jag inte alls. I den intervju jag sett med Lars Ragnar Forssberg, ifrån Nyhetsmorgon, ser han väldigt stolt ut när han berättar om hur han har skrivit om svenska politiker. Han går väldigt hårt mot Göran Persson och Thomas Bodström, som båda får nya och helt påhittade karaktärsdrag och inte är det smickrande.

Nej, det här är verkligen inget lästips ifrån mig. Lita på omslaget - för boken är lika tacky som omslagsbilden signalerar. Om du mot förmodan skulle vilja läsa den så kan du ju höra av dig, jag ger mer än gärna bort mitt exemplar av boken.