Sankta Psyko - Johan Theorin

På Bokmässan 2011 lyssnade jag på Johan Theorins seminarium om Sankta Psyko. Jag minns inte riktigt hur jag hamnade där eftersom jag inte har läst någon av hans böcker tidigare och inte heller kände mig särskilt sugen på att göra det. Jag vet däremot att jag tycker att han är väldigt charmig och trevlig att lyssna på. Efter att ha lyssnat på honom blev jag därför väldigt sugen på att läsa boken men det är först nu som det har blivit av. Jag behövde helt enkelt en deckare i Bokyatzyt och även om detta kanske inte är en traditionell deckare så har jag avgjort att den passar in som spänningsroman eftersom Johan Theorin är en deckarförfattare.

Sankta Psyko handlar om tjugonioårige Jan Hauger som arbetar som barnskötare. Trots att han är duktig på sitt jobb och alltid är omtyckt av både barn och annan personal så har han endast haft vikariat sedan han avslutade sin utbildning och flyttar därför runt mycket. Detta påverkar självklart hans sociala liv. Han söker jobb på förskolan som ligger i anslutning till Sankta Psyko - smeknamnet till Sankta Patricias psykiatriska klinik. Här vårdas endast de patienter som inte sitter där frivilligt utan har blivit dömda till psykiatrisk vård och i ett nytt rehabiliteringsprogram ska de av dem med barn få träffa dem flera gånger i veckan och därför har en förskola öppnats i en liten barack utanför murarna och här börjar Jan Hauger jobba. Han sköter barnen på dagarna och eskorterar dem genom en tunnel till besöksrummet inne på sjukhuset och ganska ofta sover han över tillsammans med de barn som inte har fått fosterfamiljer. 

Ganska så snart börjar det uppenbara sig att anledningen till att han sökt sig till just det här jobbet är att han hoppas att en kvinna han träffat i sin ungdom ska finnas innanför murarna på Sankta Patricia och att han kanske ska få möjlighet att träffa henne igen. I återblickar får vi även reda på vad som hände med en försvunnen pojke på Jans första jobb. 

Boken är skriven med väldigt korta meningar, det blir väldigt mycket: Jan gjorde så här. Han gick dit. Det regnade. Efter ett tag blir det lite jobbigt att läsa och som läsare känner jag mig lite skriven på näsan. Handlingen känns dessutom ganska orealistisk. Sankta Psyko ligger i ett litet samhälle men det känns ändå inte trovärdigt att alla som Jan träffar har med sjukhuset att göra. Dessutom verkar alla känna varandra och vara innästlade på något vis. Efter ett tag blir det både osannolikt och förutsägbart hur karaktärerna hänger ihop. Boken var lättläst och visst var det lite spännande, jag läste ut den på ett par pendeltågsresor och några få lediga stunder. Fungerade utmärkt när jag hade en i övrigt ganska stressig vecka eftersom jag inte behövde tänka särskilt mycket alls. Det var inte en dålig bok, men inte så särskilt bra heller.

I Bokyatzyt har jag lagt den under deckare i Genresommar.