Jag erkänner att det inte var många dagar kvar av mars när jag började läsa Vägen till Jerusalem av Jan Guillou, detta för att jag under mars istället läste om Wuthering Heights, vilket kändes mycket mer lockande. Nu är den i alla fall äntligen utläst men det är inte enkelt att författa ett blogginlägg om en så läst bok. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag kan väl även erkänna att det i alla fall inte var så illa som jag hade väntat mig.
Vägen till Jerusalem handlar om Arn Magnusson och börjar redan innan han är född. Vi får följa hans mor Sigrid när hon är gravid och åker till invigningen av en ny domkyrka. Hon har fått en uppenbarelse och måste samtala med kungen om sina planer. Sigrid är en klok och bestämd kvinna som klarar sig bra i tiden endast på grund av att hennes man inte riktigt förstår när han blir manipulerad av henne. Tillsammans får de två söner, Eskil och Arn. När Arn som barn är med om en olycka lovar föräldrarna att skänka honom att utföra Guds arbete om hans liv skonas och Arn hamnar därför på ett kloster. Det är här han tränas till att bli bäst på allt. Likt Tristan från Tristan och Isolde är han överlägsen alla andra, i allting. Jag hade kunnat acceptera att han kunde fått vara bra på att skjuta pil, hantera svärd och skrivkonst men måste han dessutom vara landets bästa smed, kock, trädgårdsmästare, jägare, ryttare och murare? När han dessutom blivit uppfostrad av munkar och inte tillåts känna högmod blir han otroligt irriterande.
Jag både förstår och förstår inte varför boken har blivit så populär. Jag tycker verkligen inte om hur texten är skriven. Texten är väldigt kort och koncis och det är väldigt obalanserat hur mycket uppmärksamhet olika händelser får. Beskrivningar av hur man tillverkar saker, lagar mat eller beskrivningar av hygien kan få flera sidor medan konflikter, dödsfall och viktiga möten kan vara över på några rader. Då blir det väldigt "så här var det, sen gick de hem". Detta gör att det blir svårt att känna med karaktärerna.
På sidan 137 finns det för första gången en berättare, detta är också enda stället i boken som det förekommer. Där avslutas nämligen ett stycke med:
"Men det kan bara den berätta som skriver i efterklokhet och redan vet hur det gick."
Eftersom det inte någonstans i texten står någonting om att det är någon som skriver ner den här berättelsen så undrar jag vem det är som läggen in den där kommentaren - är det Jan Guillou själv? I så fall är det väldigt meta. Den känns i vilket fall otroligt malplacerad.
Så jag kommer inte att läsa resten av böckerna i serien, men även om Arn var väldigt irriterande så var han inte så irriterande som jag hade väntat mig. Boken var inte heller så dålig som jag hade kunnat vänta mig bara av att titta på omslaget (jättefult) eller mina fördomar av Jan Guillou men det är inte troligt att jag kommer läsa fler av hans böcker.
I april ska vi väsa Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar