När jag var nere i Skåne och besökte min bokkompis Alex (som nämns mest hela tiden i den här bloggen) så gav hon mig den här boken. Hon hade själv nyligen läst den och tyckte om den så mycket att hon ville sprida den vidare och hade därför köpt tre exemplar att ge bort. Hon sa att jag självklart skulle ha ett av dem eftersom jag driver en feministisk bokblogg. Jag sa emot - jag tycker inte att det är en feministisk bokblogg, det är en vanlig bokblogg. Hon påpekade att jag faktiskt läser mest feministisk litteratur, och jag har ju till och med döpt bloggen efter A Room of One's Own av Virginia Woolf.
Jag tänker ändå att det är mitt eget rum, och därför handlar det om min läsning. Därför är det en vanlig bokblogg som bara råkar vara skriven av en feminist.
Norrtullsligan är utgiven för första gången för över 100 år sedan. Från början skrevs den som en följetong i en tidning. Den handlar om fyra stycken kvinnliga kontorister som bor tillsammans i två rum de hyr i Stockholm. Det är inte själva handlingen i boken som är det viktigaste utan att få reda på mer om förhållandena för de första yrkesverksamma kvinnorna i Sverige. På väggen i ett av rummen står det: "Lär att lida utan att klaga!"
Huvudpersonen, Elisabeth, är en ung kvinna som fått lära sig att klara sig själv efter att båda hennes föräldrar dött. Hon tror inte längre på kärleken och längtar bara efter att gifta sig när det är dags att betala skatt, eftersom att hon är övertygad om att gifta kvinnor inte vet hur en skattesedel ser ut.
På ett ställe i boken säger hon om en man att:
"Han ser för resten ut att vara en snäll gosse och att han har krass uppfattning av kvinnan, tycks han inte kunna rå för, eftersom alla män har det. Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde inte det heller."
Som kvinna tjänar man hälften av vad en man tjänar och de tvingas därför att bo tillsammans. En kvinna som hälsar på hemma hos dem berättar att hon letar efter ett rum att hyra men att alla hon hittar kostar mer än hela hennes lön. När de går till cheferna och ber om löneförhöjning för att de inte klarar sig på lönen svarar de att de väl inte är någon "försörjningsinrättning". Det är en mans jobb att försörja en kvinna och en arbetande kvinnas lön ska bara gå till nöjen. Elisabeths kusin berättar för henne att hon använder upp lika mycket pengar som Elisabeth tjänar varje månad på bara parfym, choklad och handskar. Elisabeth lägger till att: "men så är hon också tjock och parfymerad."
Att läsa boken inger både hopp för att vi ändå har kommit en bra bit på de där hundra åren men samtidigt känner jag att det inte är så stor skillnad mellan mig och Elisabeth som jag skulle vilja att det var. När hon betalade sin skatt kände hon sig bedragen för att hon inte fick vara med och bestämma hur skatten sedan skulle användas. Jag har i alla fall fått rösträtt. Utöver det har har vi ganska så långt kvar ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar