Populärlitterärt år: Februari, Egenmäktigt förfarande

Efter att i januari ha läst 50 Shades of Grey var vi helt enkelt tvungna att redan i februari välja den enda boken på listan som vi faktiskt såg fram emot att läsa. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson som vann Augustpriset förra året. Den passar verkligen in under kategorin om vad alla läser för när jag försökte låna den på biblioteket fick jag höra att det stod över 460 personer före mig i kön.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den har ett ganska speciellt språk som känns stundtals fantastiskt och stundtals lite fånigt. Bitvis glädjer det mig att känns igen så många akademiska humaniorabegrepp men ofta bromsar det min läsning när jag måste stanna upp och fundera över vad det egentligen betyder. Jag tyckte att texten kändes fransk och den påminde mig lite i stilen om Den Bergtagna av Victoria Benedictsson. Därför blev jag inte alls förvånad när romanens huvudperson, Ester, flyttar till Paris och bor där under en del av boken.

Jag förstår att Ester vägrar skuldbelägga sig själv för det som hänt mellan henne och Hugo, hon vägrar acceptera att det inte skulle finnas något mellan dem när han har varit så nära henne att han har varit i henne så måste det finnas ett förhållande mellan dem. För om det inte finns något mer mellan dem efter det så har han gjort sig skyldig till ett hemskt brott, då har han tagit något ifrån henne. Det är det som är det egenmäktiga förfarandet. Hugo har antagit att han kan använda Esters kropp utan att det finns något djupare förhållande mellan dem och utan att han behöver klargöra det. Trots att jag förstår den biten och vill hylla den feministiska kampen så blir jag mest bara arg på Ester när jag läser boken, arg på att hon inte bara säger att nu jävlar har jag fått nog av självupptagna män och vänder sig om utan att någonsin tänka på Hugo igen. Jag blir arg över att hon inte någon gång reflekterar över att hon gjorde precis samma sak mot den mannen som hon lämnade i början av boken och jag blir arg på Hugo som verkar ha det så fruktansvärt lätt i livet och jag känner hur jag mest av allt bara önskar att det ska gå riktigt, riktigt dåligt för honom. 

Såhär efteråt är jag glad över att jag har läst boken. Jag minns handlingen mycket mer positivt i efterhand men vet att jag var irriterad under läsningen.