Boktips på Medis

På måndagar brukar jag träffa några kompisar för att sticka på Medborgarplatsens bibliotek och denna gången hade de precis tagit ner en fotoutställning och därför blev vi ombedda att ställa dit lite boktips. Jag tog bilderna innan alla hade dykt upp och därför är bara de översta hyllorna fyllda. Vill ni se vilka böcker som de andra stickisarna ställde upp så får ni helt enkelt ta er till Medis och kolla själva. Jag tänkte i alla fall skriva lite kort om vilka böcker jag valde att ställa upp på hyllan. Jag försökte att tipsa om lite blandade böcker som jag har läst och försökte också ha i åtanke att det är ett ungdomsbibliotek.

Boken Virkat för män är en klassiker i Stickis-sammanhang, det är alltid lika roligt att bläddra i den. Även om vi kanske mer skrattar åt den än med den.

På nästa rad plockade jag fram tre böcker med homosexuella huvudpersoner. Kyssa sammet (historisk roman) av Sarah Waters, Ibland bara måste man (ungdomsbok) av David Levithan och Den andre Will Grayson (ungdomsbok) av John Green och David Levithan. Efter dem kommer en bok om kroppsacceptans av Meg Cabot, det är andra boken i en serie men den första fanns inte inne. Den heter Size 14 is not fat Either och är en chic-lit.

Här plockade jag fram Abarat eftersom jag verkligen älskade den när jag var yngre. Clive Barker målar fantastiska tavlor och sedan skriver han fantasy utifrån de karaktärer och platser som han redan målat. Det enda dåliga med böckerna är att det tar så fruktansvärt lång tid för honom att komma ut med nya böcker!

Av The Walking Dead var alla de låga numren utlånade men jag ställde fram ändå, för det är ett bra tips åt de som sett serien. 

På nedersta raden tipsar jag om Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson och jag kunde såklart inte låta bli att ställa fram A Room of One's Own av Virginia Woolf - som den här bloggen är döpt efter!

Att Wuthering Heights plockades fram förvånar nog ingen, jag var lite sugen att ställa fram alla exemplar jag hittade men nöjde mig med ett på svenska och ett på engelska. Efter det står en Sherlock, för att locka alla som sett BBC-serien. Nedersta hyllan är skräck i form av Ajvide Lindqvist, där valde jag hans noveller mest för att folk läser alldeles för lite sådana. Boken i mitten är A Brave New World av Aldeus Huxley, en av mina favoritdystopier. Sista boken är Sense and Sensibility av Jane Austen som ljudbok.

Vill ni låna några av böckerna så står de framme på Medis nu, eller så finns de säkert på landets alla andra bibliotek också! Vilka böcker skulle ni ha tipsat om?

En fråga till alla som har läst Shantaram

Det verkar inte finnas en enda person kvar i hela Sverige som inte har läst Shantaram. Även de som aldrig läser annars verkar ha tagit sig igenom den här tegelstenen. Var jag än sitter om läser boken (för nej, den är inte slut riktigt än) så går någon förbi och säger att "den där boken, den är ruskigt bra!".
Och jag håller med, den är verkligen bra. Jag förstår varför den är omtyckt och jag förstår varför den har blivit rekommenderad vidare till kompisar och bekanta men varför lästes den från första början? Jag tycker inte att det ser ut som en bok som jag skulle tycka om, jag tycker inte att det låter som en bok jag skulle tycka om och jag blir lite avskräckt av tjockleken på boken. När jag sedan började läsa så fastnade jag.

Så, ni som har läst Shantaram, hur kom det sig att ni läste den?

Filmkväll med bokklubben: Arn, Tempelriddaren

I helgen har jag träffat min bokklubb (Populärlitterärt år, där vi läser en bok per månad av det som "alla andra läser") och då passade vi självklart på att se Arn tillsammans eftersom vi läste den förra månaden. 

Ingen av oss tyckte särskilt mycket om boken, men efter att ha sett en bit av filmen var vi väldigt överens om att boken bara blev bättre och bättre! 

Filmen är 2 timmar och 13 minuter lång, men känns som minst fem och är bok ett och två hoptryckt i samma film. Om man som jag tyckte att det inte hände något alls i boken så är det tvärt om i filmen, här händer allting på samma gång och det klipps väldigt snabbt mellan scenerna. Konstigast i filmen är att munkarna, som i boken endast talar franska och latin, spelas av britter och pratar engelska både med varandra och med den unge Arn. 

Filmen var ett riktigt bottennapp där vi under filmens första halva mest undrade hur de kunde klippa bort all handling från boken och i den andra halvan där vi inte hade läst boken mest funderade över vad som egentligen hände. Det enda positiva med filmen var att eftersom den stressade sig genom handlingen och hade klippt bort allting, även hade klippt bort allt Arn var bra på. I filmen kunde han endast slåss med svärd och skjuta pilbåge, men var inte bäst på allt annat, alltså precis det jag önskade mig när jag hade läst boken. (Läs blogginlägget om boken här.) 

Se inte den här filmen! 

Födelsedagspresent - eboksläsare!

Den åttonde april fyllde jag 25 år och hade önskat mig en eboksläsare av min mamma som jag fick nu under påsken när jag var nere i Skåne och hälsade på. Jag önskade mig en iriver Story HD för att min kompis har en sådan och för att jag fick låna den under en månad tidigare i år och visste därför att jag trivdes med modellen. Nu ligger den här bredvid min dator och laddar. Mitt första lån blev Kaffe med rån, vilket är månadens bokklubbsbok. Jag har även beställt ett fodral till den så att jag ska kunna bära med mig den i väskan utan att behöva oroa mig för att skada skärmen. Det har kommit in till butiken nu och ska hämtas ut idag.

Jag tror inte att det här kommer innebära att jag överger pappersboken, men det känns väldigt smidigt att kunna låna lite nya böcker utan att behöva stå i så väldigt lång kö! Jag har dessutom tänkt att jag ska ladda ner en hel del klassiker till den, så att jag alltid har något med mig att läsa av det där som jag tänkt att jag borde läsa.

Norrtullsligan - Elin Wägner

När jag var nere i Skåne och besökte min bokkompis Alex (som nämns mest hela tiden i den här bloggen) så gav hon mig den här boken. Hon hade själv nyligen läst den och tyckte om den så mycket att hon ville sprida den vidare och hade därför köpt tre exemplar att ge bort. Hon sa att jag självklart skulle ha ett av dem eftersom jag driver en feministisk bokblogg. Jag sa emot - jag tycker inte att det är en feministisk bokblogg, det är en vanlig bokblogg. Hon påpekade att jag faktiskt läser mest feministisk litteratur, och jag har ju till och med döpt bloggen efter A Room of One's Own av Virginia Woolf. 

Jag tänker ändå att det är mitt eget rum, och därför handlar det om min läsning. Därför är det en vanlig bokblogg som bara råkar vara skriven av en feminist.

Norrtullsligan är utgiven för första gången för över 100 år sedan. Från början skrevs den som en följetong i en tidning. Den handlar om fyra stycken kvinnliga kontorister som bor tillsammans i två rum de hyr i Stockholm. Det är inte själva handlingen i boken som är det viktigaste utan att få reda på mer om förhållandena för de första yrkesverksamma kvinnorna i Sverige. På väggen i ett av rummen står det: "Lär att lida utan att klaga!" 

Huvudpersonen, Elisabeth, är en ung kvinna som fått lära sig att klara sig själv efter att båda hennes föräldrar dött. Hon tror inte längre på kärleken och längtar bara efter att gifta sig när det är dags att betala skatt, eftersom att hon är övertygad om att gifta kvinnor inte vet hur en skattesedel ser ut. 

På ett ställe i boken säger hon om en man att:

"Han ser för resten ut att vara en snäll gosse och att han har krass uppfattning av kvinnan, tycks han inte kunna rå för, eftersom alla män har det. Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde inte det heller."

Som kvinna tjänar man hälften av vad en man tjänar och de tvingas därför att bo tillsammans. En kvinna som hälsar på hemma hos dem berättar att hon letar efter ett rum att hyra men att alla hon hittar kostar mer än hela hennes lön. När de går till cheferna och ber om löneförhöjning för att de inte klarar sig på lönen svarar de att de väl inte är någon "försörjningsinrättning". Det är en mans jobb att försörja en kvinna och en arbetande kvinnas lön ska bara gå till nöjen. Elisabeths kusin berättar för henne att hon använder upp lika mycket pengar som Elisabeth tjänar varje månad på bara parfym, choklad och handskar. Elisabeth lägger till att: "men så är hon också tjock och parfymerad."

Att läsa boken inger både hopp för att vi ändå har kommit en bra bit på de där hundra åren men samtidigt känner jag att det inte är så stor skillnad mellan mig och Elisabeth som jag skulle vilja att det var. När hon betalade sin skatt kände hon sig bedragen för att hon inte fick vara med och bestämma hur skatten sedan skulle användas. Jag har i alla fall fått rösträtt. Utöver det har har vi ganska så långt kvar ändå.

En man som heter Ove, eller Gunnar, eller Allan?

Nu har jag också läst den, boken om en man som heter Ove. Jag var ju lite skeptisk för jag tycker ju inte alls om män som heter Ove. Jag är inte alls särskilt förtjust i den sortens gubbiga gubbar som Ove är och det är väl därför som det är lite roligt att skratta åt honom, Ove, ibland i alla fall. Först när jag börjar läsa blir jag lite förvirrad, för jag har läst det här förut. Det här är ju Gunnar av Bob Hansson! Samma medelålders man som inte längre kan jobba och därför känner sin otillräcklig som man. En bit in i boken skiftar det helt plötsligt och blir till Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann. 

 

Jag har läst historien förut, fast nu heter han Ove, och visst är den rolig. Jag skrattar flera gånger.

Men jag är så himla trött på medelålders män och gubbiga gubbar. Jag tyckte alltså att boken var rolig, den var lättsam och enkel men jag orkar inte ens skriva om den mer för jag är så otroligt trött på alla griniga, buttra, långsinta och tystlåtna medelålders män. Jag är så trött på alla män med kommunikationsproblem!

Usch! Ge mig något annat, tack!

Populärlitterärt år: Mars, Vägen till Jerusalem

Jag erkänner att det inte var många dagar kvar av mars när jag började läsa Vägen till Jerusalem av Jan Guillou, detta för att jag under mars istället läste om Wuthering Heights, vilket kändes mycket mer lockande. Nu är den i alla fall äntligen utläst men det är inte enkelt att författa ett blogginlägg om en så läst bok. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag kan väl även erkänna att det i alla fall inte var så illa som jag hade väntat mig.

Vägen till Jerusalem handlar om Arn Magnusson och börjar redan innan han är född. Vi får följa hans mor Sigrid när hon är gravid och åker till invigningen av en ny domkyrka. Hon har fått en uppenbarelse och måste samtala med kungen om sina planer. Sigrid är en klok och bestämd kvinna som klarar sig bra i tiden endast på grund av att hennes man inte riktigt förstår när han blir manipulerad av henne. Tillsammans får de två söner, Eskil och Arn. När Arn som barn är med om en olycka lovar föräldrarna att skänka honom att utföra Guds arbete om hans liv skonas och Arn hamnar därför på ett kloster. Det är här han tränas till att bli bäst på allt. Likt Tristan från Tristan och Isolde är han överlägsen alla andra, i allting. Jag hade kunnat acceptera att han kunde fått vara bra på att skjuta pil, hantera svärd och skrivkonst men måste han dessutom vara landets bästa smed, kock, trädgårdsmästare, jägare, ryttare och murare? När han dessutom blivit uppfostrad av munkar och inte tillåts känna högmod blir han otroligt irriterande. 

Jag både förstår och förstår inte varför boken har blivit så populär. Jag tycker verkligen inte om hur texten är skriven. Texten är väldigt kort och koncis och det är väldigt obalanserat hur mycket uppmärksamhet olika händelser får. Beskrivningar av hur man tillverkar saker, lagar mat eller beskrivningar av hygien kan få flera sidor medan konflikter, dödsfall och viktiga möten kan vara över på några rader. Då blir det väldigt "så här var det, sen gick de hem". Detta gör att det blir svårt att känna med karaktärerna.

På sidan 137 finns det för första gången en berättare, detta är också enda stället i boken som det förekommer. Där avslutas nämligen ett stycke med:

"Men det kan bara den berätta som skriver i efterklokhet och redan vet hur det gick."

Eftersom det inte någonstans i texten står någonting om att det är någon som skriver ner den här berättelsen så undrar jag vem det är som läggen in den där kommentaren - är det Jan Guillou själv? I så fall är det väldigt meta. Den känns i vilket fall otroligt malplacerad.

Så jag kommer inte att läsa resten av böckerna i serien, men även om Arn var väldigt irriterande så var han inte så irriterande som jag hade väntat mig. Boken var inte heller så dålig som jag hade kunnat vänta mig bara av att titta på omslaget (jättefult) eller mina fördomar av Jan Guillou men det är inte troligt att jag kommer läsa fler av hans böcker.

I april ska vi väsa Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg.

Systrar & Bröder - Maria Sveland

När jag fick boken Systrar & Bröder i julklapp förra året så visste jag ingenting om den, jag hade faktiskt helt missat att den ens fanns - vilket jag först skämdes lite över. Sedan kändes det skönt, att sitta med en ny bok av författaren bakom Bitterfittan och inte i förväg veta något om den. Därför valde jag att inte ens läsa baksidestexten innan jag öppnade boken, vilket jag i efterhand är glad över eftersom baksidan lyckas avslöja saker som inte dyker upp förrän långt efter halva boken.

Systrar & Bröder är en hård kritik av den normaliserade kärnfamiljen där mamma, pappa och barn har sina bestämda roller som inte får ifrågasättas. Pappan är den stränga patriarken som styr familjen med järnhand och mamman kuvar sig för hans regler. Barnen som växt upp i den här miljön accepterar därför att det är mammans gnäll som är problemet i familjelyckan. Om bara mamman hade tjatat mindre och barnen hade varit snällare så hade de kunnat vara lyckliga.

I vuxen ålder tampas syskonen Nora, Hedda och Per med de problem som uppväxten gett dem. Budskapet är solklart och berättelsen känns bitvis ytlig och lite stel. Detta fungerar bra med de inlånade karaktärerna från Ibsen. Det var när jag först presenterades för karaktären Nora som jag insåg sambandet, för redan vid namnet går tankarna till Nora i Henrik Ibsens Et dukkehjem. Storasyster Nora i Svelands berättelse är dessutom gift med en man vid namn Henrik och försöker hålla uppe fasaden i sin egen kärnfamilj. Jag väntar bara på att hon ska få nog och lämna familjen, precis som Nora göra i Ibsens pjäs.
Att lillasyster Hedda fått sitt namn från Hedda Gabler blir tydligt en bit in i berättelsen. Hedda går på konstfack och tampas med en depression. I skolan målar och skulpterar hon endast pistoler i olika former och hon sover ibland 18 timmar om dygnet. När man vet att Hedda Gabler, i Ibsens pjäs med samma namn, slutligen tog sitt eget liv med en pistol så undrar man på liknande sätt om Hedda i boken kommer att avsluta sitt liv på samma sätt.
Deras bror Pers liv har gått utför enda sedan han gjorde slut med sin flickvän. Han försörjer sig på att ge rika kvinnor massage med "happy ending" men intalar sig själv att det bara är något han gör tillfälligt. Dessutom har hans intag av marijuana gått överstyr. Jag antar att hans karaktär är baserad på Peer Gynt, som jag inte känner till mer än till namnet.

Jag har sett mycket kritik mot Sveland om att romanen skulle vara just endimensionell och schablonmässig och jag håller till viss del med. Jag är däremot inte helt säker på att det är bara negativt. När man har i åtanke att karaktärerna är inlånade från Ibsens dramer blir det istället intressant att se hur dessa karaktärer reagerar i en modern kontext. Jag tycker att det är roligt att försöka lista ut hur karaktärerna ska reagera och jag letar efter ledtrådar när jag läser. Visst känner även jag bitvis att språket saknar det där lilla extra men vissa bitar är å andra sidan otroligt bra. Det är inte i ramberättelsen som Svelands storhet ligger, utan det är i beskrivningarna av helt vardagliga händelser på ett nytt sätt.

Exemplaret som jag fick i julklapp var dessutom signerat med den här texten:

Jag hoppas innerligt att hon har rätt, att allt kommer att bli bra!

Oväntad igenkänning

Efter att ha suttit otroligt länge i väntrummet på barnmorskecentralen och stirrat på min nummerlapp insåg jag varför jag tyckte att jag hade sett den förut och då blev allting helt plötsligt väldigt roligt. För nummerlappen såg ut så här:

Och Norstedts omslag till Rädd att flyga av Erica Jong ser ut så här:

Högskoleprovet

Jag skrev Högskoleprovet idag för även om det känns svårt att förstå så har det gått över fem år sedan jag skrev det senast och mitt resultat har alltså gått ut. Eftersom jag söker några små distanskurser till hösten tänkte jag att det var bäst att ha ett resultat, eftersom distanskurserna ibland kan vara väldigt populära.

Att mattedelarna skulle gå katastrofalt dåligt för mig, det förstod jag ju, eftersom jag inte öppnat en mattebok sedan jag avslutade min senaste mattekurs år 2007 men att jag även skulle ha problem med den svenska läsförståelsen hade jag inte väntat mig. För där satt jag med 80 högskolepoäng i litteraturvetenskap, helt beredd att skriva en mindre uppsats om varför inget av de fyra alternativen rimligtvis kunde stämma in på frågan. Så går det, antar jag, när man vill tolka in alldeles för mycket i de texter man läser! Att bara svara på en fråga kändes alldeles för stelt och inrutat, hur skulle de kunna berätta för mig hur jag ville tolka texten? (tänkte jag där jag satt och tänkte i littvet-banor.)

Tack och lov var det bara på några få frågor som jag kände så här, de verbala delarna gick riktigt bra för mig. På mattedelarna däremot fick jag inte många fler rätt än vad jag kan räkna på mina fingrar. (Sorgligt nog sant.) Tur att jag faktiskt inte behöver högskoleprovets poäng egentligen utan mest vill ha skrivit det för att hamna i ytterligare en grupp när jag söker kurser.

Bokbloggsstoppet

Den stora boven som stoppat upp min läsning det här året är den här tegelstenen:

Jag läser och läser och läser men ändå så kommer jag ingenstans! Jag tycker att den är fantastiskt bra och spännande men har ändå bara tagit mig ungefär halvvägs in i boken, så det kommer nog ta mig ett bra tag till att läsa ut den här lilla boken på 946 sidor. 

Fast jag tog faktiskt en paus på några veckor då jag okynnesläste om min favoritbok Wuthering Heights, vilket inte heller hjälpte den här bloggen på traven ...

Populärlitterärt år: Februari, Egenmäktigt förfarande

Efter att i januari ha läst 50 Shades of Grey var vi helt enkelt tvungna att redan i februari välja den enda boken på listan som vi faktiskt såg fram emot att läsa. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson som vann Augustpriset förra året. Den passar verkligen in under kategorin om vad alla läser för när jag försökte låna den på biblioteket fick jag höra att det stod över 460 personer före mig i kön.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den har ett ganska speciellt språk som känns stundtals fantastiskt och stundtals lite fånigt. Bitvis glädjer det mig att känns igen så många akademiska humaniorabegrepp men ofta bromsar det min läsning när jag måste stanna upp och fundera över vad det egentligen betyder. Jag tyckte att texten kändes fransk och den påminde mig lite i stilen om Den Bergtagna av Victoria Benedictsson. Därför blev jag inte alls förvånad när romanens huvudperson, Ester, flyttar till Paris och bor där under en del av boken.

Jag förstår att Ester vägrar skuldbelägga sig själv för det som hänt mellan henne och Hugo, hon vägrar acceptera att det inte skulle finnas något mellan dem när han har varit så nära henne att han har varit i henne så måste det finnas ett förhållande mellan dem. För om det inte finns något mer mellan dem efter det så har han gjort sig skyldig till ett hemskt brott, då har han tagit något ifrån henne. Det är det som är det egenmäktiga förfarandet. Hugo har antagit att han kan använda Esters kropp utan att det finns något djupare förhållande mellan dem och utan att han behöver klargöra det. Trots att jag förstår den biten och vill hylla den feministiska kampen så blir jag mest bara arg på Ester när jag läser boken, arg på att hon inte bara säger att nu jävlar har jag fått nog av självupptagna män och vänder sig om utan att någonsin tänka på Hugo igen. Jag blir arg över att hon inte någon gång reflekterar över att hon gjorde precis samma sak mot den mannen som hon lämnade i början av boken och jag blir arg på Hugo som verkar ha det så fruktansvärt lätt i livet och jag känner hur jag mest av allt bara önskar att det ska gå riktigt, riktigt dåligt för honom. 

Såhär efteråt är jag glad över att jag har läst boken. Jag minns handlingen mycket mer positivt i efterhand men vet att jag var irriterad under läsningen.