Queerperspektiv på Mumintrollen (Stockholm pride)

Denna veckan är det Stockholm Pride och jag är väldigt försiktig med att inte inkräkta på att område där jag inte riktigt hör hemma men jag tyckte ändå att jag borde få vara välkommen på de föreläsningar som anordnas på Kulturhuset under Pride. I måndags åkte jag in och lyssnade på två stycken. Den första handlade om litteraturteori vilket jag oftast tycker är otroligt roligt!

Det var alltså ett Queerperspektiv på Mumintrollen, dessutom deltog Vide som jag har lärt känna då hen varit med som funktionär på konventet Multicon i två år. 

Deras samtal var otroligt bra! De inledde med att prata om kärleksrelationen mellan Mumintrollet och Snusmumriken och hur den blivit åsidosatt på grund av Mumintrollets relation till Snorkfröken. De menade att läsarna i för stor grad påverkas av de normer som är gällande i vårt samhälle utan att ifrågasätta om desamma gäller i Mumindalen.

Samma problem uppstår i familjekonstellationer i muminfamiljen. De tog upp flera bra exempel på att muminfamiljen skulle vara en stjärnfamilj där alla är välkomna. Alla som äntrar huset blir i princip adopterade och accepterade in i familjen men ändå brukar den officiella tolkningen vara att muminfamiljen är en traditionell familj bestående av mamma-pappa-barn. De var otroligt duktiga och kunniga alla tre och jag är nu väldigt sugen på att läsa hela muminserien!

Sankta Psyko - Johan Theorin

På Bokmässan 2011 lyssnade jag på Johan Theorins seminarium om Sankta Psyko. Jag minns inte riktigt hur jag hamnade där eftersom jag inte har läst någon av hans böcker tidigare och inte heller kände mig särskilt sugen på att göra det. Jag vet däremot att jag tycker att han är väldigt charmig och trevlig att lyssna på. Efter att ha lyssnat på honom blev jag därför väldigt sugen på att läsa boken men det är först nu som det har blivit av. Jag behövde helt enkelt en deckare i Bokyatzyt och även om detta kanske inte är en traditionell deckare så har jag avgjort att den passar in som spänningsroman eftersom Johan Theorin är en deckarförfattare.

Sankta Psyko handlar om tjugonioårige Jan Hauger som arbetar som barnskötare. Trots att han är duktig på sitt jobb och alltid är omtyckt av både barn och annan personal så har han endast haft vikariat sedan han avslutade sin utbildning och flyttar därför runt mycket. Detta påverkar självklart hans sociala liv. Han söker jobb på förskolan som ligger i anslutning till Sankta Psyko - smeknamnet till Sankta Patricias psykiatriska klinik. Här vårdas endast de patienter som inte sitter där frivilligt utan har blivit dömda till psykiatrisk vård och i ett nytt rehabiliteringsprogram ska de av dem med barn få träffa dem flera gånger i veckan och därför har en förskola öppnats i en liten barack utanför murarna och här börjar Jan Hauger jobba. Han sköter barnen på dagarna och eskorterar dem genom en tunnel till besöksrummet inne på sjukhuset och ganska ofta sover han över tillsammans med de barn som inte har fått fosterfamiljer. 

Ganska så snart börjar det uppenbara sig att anledningen till att han sökt sig till just det här jobbet är att han hoppas att en kvinna han träffat i sin ungdom ska finnas innanför murarna på Sankta Patricia och att han kanske ska få möjlighet att träffa henne igen. I återblickar får vi även reda på vad som hände med en försvunnen pojke på Jans första jobb. 

Boken är skriven med väldigt korta meningar, det blir väldigt mycket: Jan gjorde så här. Han gick dit. Det regnade. Efter ett tag blir det lite jobbigt att läsa och som läsare känner jag mig lite skriven på näsan. Handlingen känns dessutom ganska orealistisk. Sankta Psyko ligger i ett litet samhälle men det känns ändå inte trovärdigt att alla som Jan träffar har med sjukhuset att göra. Dessutom verkar alla känna varandra och vara innästlade på något vis. Efter ett tag blir det både osannolikt och förutsägbart hur karaktärerna hänger ihop. Boken var lättläst och visst var det lite spännande, jag läste ut den på ett par pendeltågsresor och några få lediga stunder. Fungerade utmärkt när jag hade en i övrigt ganska stressig vecka eftersom jag inte behövde tänka särskilt mycket alls. Det var inte en dålig bok, men inte så särskilt bra heller.

I Bokyatzyt har jag lagt den under deckare i Genresommar.

The Fault In Our Stars (filmen)

Äntligen fick jag chans att se The Fault in Our Stars på bio. Det kändes så overkligt att äntligen se en John Green-filmatisering. Det finns ingen annan författare som jag har följt på ett så personligt plan som just John Green, på grund av hans stora Internetnärvaro på framförallt Youtube genom åren. Jag började titta på hans videor i mars 2006 och för mig känns han som en gammal vän. Därför känns det lite som att jag har varit med under hela processen av den här boken. 

Jag såg filmen med min pojkvän och innan den skulle börja frågade jag honom om han var beredd på att gråta. Han trodde att han skulle klara sig utan att gråta (han har inte läst boken) jag trodde jag jag skulle gråta bara lite i slutet (eftersom jag har läst boken). Det är osäkert vem av oss som grät mest (det var kanske jag ändå) men vi gick i alla fall ut därifrån med tömda tårkanaler! Efter halva filmen gav jag upp att försöka hålla tårarna inne och lät dem rinna fritt! Jag tror att nästan alla i salongen grät, det lät i alla fall så. Filmen är otroligt vacker och fast att jag aldrig gråtit så här mycket åt en film förut så kände jag mig inte ledsen. Det är svårt att förklara men den är mest fin och visst är det mycket känslor men den är samtidigt inte ledsam på något jobbigt sätt vilket är otroligt uppfriskande. Det är inte en feel-bad film utan det är verkligen feel-good trots alla tårar. Så gå och se den för den är fantastiskt bra! Faktiskt är den nästan bättre än boken. (Skäms nästan över att skriva det här ...)

Populärlitterärt år: Juni, Jag är Zlatan

Förra månaden läste vi Den sanna berättelsen om Pinocchios näsa (den sämsta boken jag läst i mitt liv). I mitt blogginlägg om den boken skrev jag att för mig så borde skillnaden mellan fakta och fiktion vara att i böckernas värld vill jag inte läsa om hur det går bra för en sådan karaktär som kommissarie Bäckström. Denna månaden läste vi Jag är Zlatan och jag vill faktiskt inte att det ska gå bra för honom heller, skillnaden är såklart att det här är en sann historia och att det faktiskt går bra för honom. Han lever på det här viset - utan att det någon gång dyker upp en endaste karaktär i boken som säger "Skärp dig Zlatan! Du lever som ett förvuxet barn, ta lite jävla ansvar!" För Zlatan tar inget ansvar, inte i sina relationer och absolut inte i sitt jobb. Vilket gör mig otroligt arg. Han berättar att han är den spelare i laget som får den högsta lönen och när han sedan bestämmer sig för att han inte vill vara kvar i laget längre - då stannar han hemma och spelar Xbox istället för att gå till jobbet. För han är Zlatan och han måste köra sin grej. (Det finns bara en Zlatan och det är Zlatan osv.)

Betygskommentarerna på Boktipset.se om boken är fyllda med kommentarer om att berättelserna är "ärliga och sympatiska", att Zlatan "inte har haft det lätt" och att "det är omöjligt att inte gilla Zlatan". Jag har däremot svårt att se hur man kan tycka om Zlatan! Han tänker uppenbarligen aldrig på någon annan än sig själv, han berättar hur han bland annat stulit cyklar (inte bara som barn utan som äldre med) och kastat ägg på prostituerade i Malmö (efter att han skaffat bil så han var i alla fall 18 då) bara för att han hade tråkigt. Han kallar sin fru för "Evilsuperbitchdeluxe" genomgående och han glorifierar våld som ett sätt att lösa konflikter. Över lag verkar Helena (Evilsuperbitchdeluxe) vara en biroll i hans liv. Var gång han skriver att han behöver någon att prata med så är det i alla fall inte Helena han väljer. Inte heller skriver han något om att han pratar igenom med henne (eller ens berättar för henne) när han funderar på att byta fotbollsklubb och då alltså flytta till ett nytt land. Inte ens när han funderar mellan två olika. ("Älskling/Evilsuperbitchdeluxe, vill du flytta till England eller Spanien?") Nope. Zlatan är Zlatan och Zlatan bestämmer. Som en grottmänniska. 

När hans son föddes och blev sjuk ganska tidigt och behövde åka in till sjukhuset var det hans fru som fick åka in (Zlatan skulle spela match). Han åkte in efter matchen. När han kom dit så sa han åt Helena att han älskar henne men att han inte orkade vara där och lämnade henne själv för att åka hem och spela Xbox (surprise!). Han orkade alltså inte stötta sin fru när deras son opererades? Vilket as! Så hon fick sitta själv på sjukhuset utan andra släktingar eftersom de bor i Italien där han spelar fotboll. 

Jag ångrar att jag läste den här boken för jag vill inte veta att personer som Zlatan tjänar sådana summor som han gör. Att han vinner priser och att han beundras för det har han verkligen inte förtjänat. Han borde lära sig att respekt inte bara är något man ska förväntas få från andra utan även något som man ska ge till alla andra människor. Respekt ska inte heller bara handla om hur starkt den andra människan är, vad den kan prestera inom de områden du bryr dig om eller vilket kön hen tillhör. Zlatan kunde även behöva lite ödmjukhet. Jag vill återgå till att läsa böcker där det går bra för de bra karaktärerna och dåligt för Bäckströmarna och Zlatarna. För GWs värld och den här verkliga orkar jag inte ens tänka på!

I Bokyatzyt har jag lagt den här som Biografi/Memoar under Genresommar.

Quidditch World Cup Final - JK Rowling

De senaste dagarna har olika tidningar i princip gått bananas över vad de kallar för den första nya texten av JK Rowling sedan Harry Potter - i Harry Potter universumet. Detta stämmer inte eftersom Pottermore är fyllt av olika texter skrivna av JK Rowling. Den text som publicerats nu och som handlar om världsmästerskapen i Quidditch 2014 och är en skvallerspalt skriven av Rita Skeeter. Det är första gången som Harry Potter nämns i en text, efter prologen i Deathly Hallows.

Texten finns att läsa på Pottermore.com och för er som inte är medlemmar där kan ni även läsa texten här.

Rit - Inger Edelfeldt

Det här är en jättekonstig novellsamlig. 

Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska tycka om den och inte heller riktigt vad jag ska tänka om den för det känns inte som noveller. Gemensamt har de att de alla handlar om karaktärer som verkar vara starka på utsidan men som har ett inre i obalans. Ingen av novellerna är på något vis dålig men jag väntar hela tiden att det ska dyka upp ett nytt kapitel där karaktärens berättelse ska fortsätta för ingen av berättelserna känns avslutad och därför förstår jag inte riktigt poängen. Jag antar att det betyder att deras historia griper tag i mig, eftersom jag känner att jag vill veta mer men samtidigt får jag svårt att se ett direkt samband. När ingen av noveller känns avslutade så väntar jag mig att de ska knytas ihop på något sätt som de sedan aldrig gör.

Novellerna utspelar sig i olika tidsperioder och på olika platser. En handlar om ett cafébiträde som inte vet hur hon ska reagera när hon får lite för mycket uppmärksamhet av en stamgäst. Hon pendlar mellan att vilja bli av med honom samtidigt som hon uppmuntrar honom minimalt för att kunna njuta av att få uppmärksamheten. Andra handlar om ett lesbiskt par där ena parten ska komma ut för sin konservativa och finska mamma eller en ung kvinna som blir gravid och älskar sin lilla dotter mer än något annat men som börjar tycka att dottern blir jobbig och skrikig. 

Även om jag aldrig riktigt förstår poängen med berättelserna så och mest känner mig snuvad på något slags avslut varje gång en novell går över till en annan så är det väldigt gripande historier och Edelfeldt har ett väldigt bra språk. Hon bygger upp flera intressanta karaktärer och beskriver alltid de mest intressanta av personer. Så jag ångrar inte att jag läst den här boken, men jag förstår den inte heller riktigt.

I bokyatzyt (läs mer här) har vi ingen kategori för novellsamlingar och jag har därför lagt in den som ett loppisfynd eftersom det är där jag har handlat den. Därför får jag tre poäng direkt och har nu sex poäng.

Ultra-Condensed Classics

Dessa super-kondenserade klassikerna dök upp i min Facebook-feed och jag ville bara dela med mig av dem för att några av dem var riktigt roliga. Spoilervarning såklart men eftersom titeln står längst upp går det alldeles utmärkt att hoppa över de man inte vill få reda på slutet i. Jag tänkte att Romeo och Julia var ett ganska så säkert val att publicera här. Se hela listan här.

The Secret Garden

Det finns vissa böcker som man har sett så många gånger, en sån som finns precis överallt men som nästan alltid har olika bokomslag. En av dessa är The Secret Garden. Jag tycker om att läsa klassiker helt utan att veta vad de handlar om och för mig var The Secret Garden en sådan bok. Jag har sett den så många gånger - i så olika utgåvor att jag inte alls fått någon uppfattning av boken. Mitt exemplar köpte jag på en reahylla för några tior för något år sedan och den har stått på hyllan och väntat in rätt tillfälle. För mig blev det en mer spännande läsning av att jag inte visste något alls om boken men jag tror inte att jag kommer att förstöra för någon annan genom att berätta lite om handlingen. 

Boken utspelar sig i starten i Indien där Mary bor med sin familj. Hon är bortskämd och blir uppassad av tjänstefolk dygnet om. Sina föräldrar träffar hon nästan aldrig och därför blir hon inte heller särskilt upprörd när de och största delen av hushållet dör av kolera. Istället blir Mary skickad till sin uncle (morbror/farbror) i England. Hon får veta direkt att han absolut inte vill träffa henne och att hon därför ska hålla sig till sin del av det hundra rum stora huset. Hon spenderar sina dagar i trädgården för att växa till sig och bli stark i den friska luften från heden. Direkt när hon anländer till Misselthwaite Manor får hon höra talas om att hennes uncle Mr. Craven inte alltid varit den tjurige enstöring han är nu. Det hände för tio år sedan när hans vackra fru dog och den dagen låste han hennes trädgård, begravde nyckeln och stängde in sig på sitt kontor. Mary blir som besatt av tanken på den hemliga och låsta delen av trädgården och bestämmer sig för att hitta den, hon fantiserar om vilka olika fantastiska växter som kan finnas där inne.

När jag var på barbeque hos min pappas grannar och vi pratade om läsning berättade en av kvinnorna om sina favoritböcker som barn och nämnde då The Secret Garden. Det var roligt att kunna säga att den läser jag just nu! Hon sa att hon hade läst den flera gånger som barn och verkligen älskat den och det verkar vara just en sådan bok som man verkligen älskar som barn och det kan jag förstå. Den har inte riktigt samma magi när jag läser den som vuxen eftersom den har en ganska långsam handling men det är en bra bok och jag är glad över att ha läst den.

I årets bokyatzy (läs mer här) har jag valt att lägga den som klassiker under Genresommar och ligger kvar på 3 poäng.

The White Queen - Philippa Gregory

Det finns ingen annan författare som säger sommar för mig lika mycket som Philippa Gregory och jag läser en av hennes böcker varje år. Jag köper på mig dem second hand på engelska marknader men skulle aldrig få för mig att läsa dem någon annan årstid än just under sommaren. Jag vet inte om jag skulle tycka om dem utan att ha möjligheten att sträckläsa dem. Philippa Gregory skriver historiska romaner om kvinnors liv och beskriver i detalj allting som händer under hela livet. Ofta är det verkliga kvinnor som har levt och flera av böckerna handlar om kungafamiljen i England. The White Queen är del ett i en serie och jag visste redan från början att det inte var ett så smart val av mig eftersom jag inte har de två andra böckerna i serien. Boken handlar om Elizabeth Woodville som gifter sig med kung Edvard IV och allt drama som följer eftersom han borde ha gift sig med prinsessan av Spanien.

Bokserien har blivit till en tv-serie och jag tänker att jag ska i alla fall se första avsnittet för att se om det är bra. Egentligen vet jag inte varför jag tycker så mycket om Philippa Gregorys böcker men jag fastnar alltid i dem och har tyckt att alla varit lika bra.

Om du följer vårt Bokyatzy (läs mer här) så valde jag att lägga den här under böcker med övernaturligt inslag eftersom Elizabeth i den här boken faktiskt är lite av en häxa och bland annat kan påverka vädret. Då fick jag poäng direkt och ligger alltså på 3 poäng.

Populärlitterärt år: Maj, Den sanna historien om Pinocchios näsa

När vi i vår populärlitterära bokklubb läste 50 Shades of Grey i januari månad så var jag helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle läsa en sämre bok under min livstid. Här är den. Leif GW Perssons roman Den sanna historien om Pinocchios näsa är alltså sämre än 50 Shades of Grey och tar förstaplatsen över den sämsta bok jag har läst i mitt liv. Att läsa den här boken fick mig att längta tillbaka till Arn och det var nästan så att jag skulle föredra ännu en månad med språket från Kaffe med rån om jag bara hade sluppit att under en hel månad behöva umgås med poliskommissarie Evert Bäckström, ett riktigt as med värre kvinnosyn än Christian Grey.

GW har kritiserat Camilla Läckbergs språk och jämfört det med en novell i tidningen Min Häst. Det är inte så att jag på något sätt vill försvara Läckbergs språk, för där vill jag nästan mer hålla med GW men det är så otroligt förnedrande av honom att hacka på framgångsrika kvinnliga författare. Dessutom borde han kanske vara säker på att hans egna texter håller måttet innan han kritiserar någon annans. Jag skulle nog säga att inte heller den här romanen ligger på särskilt mycket högra nivå än en novell i Min Häst, den är bara plågsamt mycket längre!

Det här är tråkigt förutsägbart, det är gubbsjukt och det är kvinnohat. Alex ringer till mig någonstans ungefär en tredjedel in i boken. Hon vet inte riktigt hur hon ska klara sig genom den. Hon säger att varje kapitel är en plåga och att ett avslutat kapitel blir till en naturlig paus och att hon sedan måste tvinga sig själv att börja igen. Hennes man hade tipsat att försöka se boken som samhällskritik istället och hon menar att det då går lite lättare men jag tycker att då borde väl kapitlen utan kommissarie Bäckström vara i alla fall lite bättre och de är de inte. Det är precis lika mycket kvinnohat i de kapitel där bara kvinnor samtalar. Det finns två centrala kvinnliga poliser i romanen. Den ena är ung och dum, hon har fått jobbet endast för att hon har stora bröst och Bäckström beskriver gärna i detalj hur hennes kropp ser ut i de kläder hon har på sig för dagen. Den andra är en stark kvinna som alltså kallas för "attackflatan".

Jag antar att jag borde skriva vad den här boken faktiskt handlar om. Jag antar att den ska handla om en mördad advokat, ett försvunnet vittne, en konflikt mellan Hells Angels och en maffia med arabiskt ursprung och försvunna ryska konstverk. Det gör den inte. Den handlar om Bäckströms dåliga relation till sin papegoja Ivan, hur han betalar sin städerska för sex, att alla vill rida på hans supersalami (vidrigaste namnet någonsin men används typ 5 gånger varje kapitel), att han ibland bjuder kvinnor på det "himmelska mumset", hur han fantiserar om poliskvinnan med de stora brösten, hur han skolkar från jobbet för att dricka alkohol och så en berättelse om hur han skiter på sig på sitt kontor.

Om det låter som en bok för er så för all del. Läs den. Eller, nej gör verkligen inte det för ingen - absolut ingen borde läsa en bok där det går bra för en karaktär som går genom livet och kallar män som intresserar sig för konst för "korvryttare". För mig är skillnaden mellan fakta och fiktion att sådana karaktärer borde vara skurkarna som det går dåligt för i slutänden. Annars behöver jag inte läsa fiktion, då kan jag läsa tidningen eller se på nyheterna.