En man som heter Ove, eller Gunnar, eller Allan?

Nu har jag också läst den, boken om en man som heter Ove. Jag var ju lite skeptisk för jag tycker ju inte alls om män som heter Ove. Jag är inte alls särskilt förtjust i den sortens gubbiga gubbar som Ove är och det är väl därför som det är lite roligt att skratta åt honom, Ove, ibland i alla fall. Först när jag börjar läsa blir jag lite förvirrad, för jag har läst det här förut. Det här är ju Gunnar av Bob Hansson! Samma medelålders man som inte längre kan jobba och därför känner sin otillräcklig som man. En bit in i boken skiftar det helt plötsligt och blir till Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann. 

 

Jag har läst historien förut, fast nu heter han Ove, och visst är den rolig. Jag skrattar flera gånger.

Men jag är så himla trött på medelålders män och gubbiga gubbar. Jag tyckte alltså att boken var rolig, den var lättsam och enkel men jag orkar inte ens skriva om den mer för jag är så otroligt trött på alla griniga, buttra, långsinta och tystlåtna medelålders män. Jag är så trött på alla män med kommunikationsproblem!

Usch! Ge mig något annat, tack!

Populärlitterärt år: Mars, Vägen till Jerusalem

Jag erkänner att det inte var många dagar kvar av mars när jag började läsa Vägen till Jerusalem av Jan Guillou, detta för att jag under mars istället läste om Wuthering Heights, vilket kändes mycket mer lockande. Nu är den i alla fall äntligen utläst men det är inte enkelt att författa ett blogginlägg om en så läst bok. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag kan väl även erkänna att det i alla fall inte var så illa som jag hade väntat mig.

Vägen till Jerusalem handlar om Arn Magnusson och börjar redan innan han är född. Vi får följa hans mor Sigrid när hon är gravid och åker till invigningen av en ny domkyrka. Hon har fått en uppenbarelse och måste samtala med kungen om sina planer. Sigrid är en klok och bestämd kvinna som klarar sig bra i tiden endast på grund av att hennes man inte riktigt förstår när han blir manipulerad av henne. Tillsammans får de två söner, Eskil och Arn. När Arn som barn är med om en olycka lovar föräldrarna att skänka honom att utföra Guds arbete om hans liv skonas och Arn hamnar därför på ett kloster. Det är här han tränas till att bli bäst på allt. Likt Tristan från Tristan och Isolde är han överlägsen alla andra, i allting. Jag hade kunnat acceptera att han kunde fått vara bra på att skjuta pil, hantera svärd och skrivkonst men måste han dessutom vara landets bästa smed, kock, trädgårdsmästare, jägare, ryttare och murare? När han dessutom blivit uppfostrad av munkar och inte tillåts känna högmod blir han otroligt irriterande. 

Jag både förstår och förstår inte varför boken har blivit så populär. Jag tycker verkligen inte om hur texten är skriven. Texten är väldigt kort och koncis och det är väldigt obalanserat hur mycket uppmärksamhet olika händelser får. Beskrivningar av hur man tillverkar saker, lagar mat eller beskrivningar av hygien kan få flera sidor medan konflikter, dödsfall och viktiga möten kan vara över på några rader. Då blir det väldigt "så här var det, sen gick de hem". Detta gör att det blir svårt att känna med karaktärerna.

På sidan 137 finns det för första gången en berättare, detta är också enda stället i boken som det förekommer. Där avslutas nämligen ett stycke med:

"Men det kan bara den berätta som skriver i efterklokhet och redan vet hur det gick."

Eftersom det inte någonstans i texten står någonting om att det är någon som skriver ner den här berättelsen så undrar jag vem det är som läggen in den där kommentaren - är det Jan Guillou själv? I så fall är det väldigt meta. Den känns i vilket fall otroligt malplacerad.

Så jag kommer inte att läsa resten av böckerna i serien, men även om Arn var väldigt irriterande så var han inte så irriterande som jag hade väntat mig. Boken var inte heller så dålig som jag hade kunnat vänta mig bara av att titta på omslaget (jättefult) eller mina fördomar av Jan Guillou men det är inte troligt att jag kommer läsa fler av hans böcker.

I april ska vi väsa Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg.

Systrar & Bröder - Maria Sveland

När jag fick boken Systrar & Bröder i julklapp förra året så visste jag ingenting om den, jag hade faktiskt helt missat att den ens fanns - vilket jag först skämdes lite över. Sedan kändes det skönt, att sitta med en ny bok av författaren bakom Bitterfittan och inte i förväg veta något om den. Därför valde jag att inte ens läsa baksidestexten innan jag öppnade boken, vilket jag i efterhand är glad över eftersom baksidan lyckas avslöja saker som inte dyker upp förrän långt efter halva boken.

Systrar & Bröder är en hård kritik av den normaliserade kärnfamiljen där mamma, pappa och barn har sina bestämda roller som inte får ifrågasättas. Pappan är den stränga patriarken som styr familjen med järnhand och mamman kuvar sig för hans regler. Barnen som växt upp i den här miljön accepterar därför att det är mammans gnäll som är problemet i familjelyckan. Om bara mamman hade tjatat mindre och barnen hade varit snällare så hade de kunnat vara lyckliga.

I vuxen ålder tampas syskonen Nora, Hedda och Per med de problem som uppväxten gett dem. Budskapet är solklart och berättelsen känns bitvis ytlig och lite stel. Detta fungerar bra med de inlånade karaktärerna från Ibsen. Det var när jag först presenterades för karaktären Nora som jag insåg sambandet, för redan vid namnet går tankarna till Nora i Henrik Ibsens Et dukkehjem. Storasyster Nora i Svelands berättelse är dessutom gift med en man vid namn Henrik och försöker hålla uppe fasaden i sin egen kärnfamilj. Jag väntar bara på att hon ska få nog och lämna familjen, precis som Nora göra i Ibsens pjäs.
Att lillasyster Hedda fått sitt namn från Hedda Gabler blir tydligt en bit in i berättelsen. Hedda går på konstfack och tampas med en depression. I skolan målar och skulpterar hon endast pistoler i olika former och hon sover ibland 18 timmar om dygnet. När man vet att Hedda Gabler, i Ibsens pjäs med samma namn, slutligen tog sitt eget liv med en pistol så undrar man på liknande sätt om Hedda i boken kommer att avsluta sitt liv på samma sätt.
Deras bror Pers liv har gått utför enda sedan han gjorde slut med sin flickvän. Han försörjer sig på att ge rika kvinnor massage med "happy ending" men intalar sig själv att det bara är något han gör tillfälligt. Dessutom har hans intag av marijuana gått överstyr. Jag antar att hans karaktär är baserad på Peer Gynt, som jag inte känner till mer än till namnet.

Jag har sett mycket kritik mot Sveland om att romanen skulle vara just endimensionell och schablonmässig och jag håller till viss del med. Jag är däremot inte helt säker på att det är bara negativt. När man har i åtanke att karaktärerna är inlånade från Ibsens dramer blir det istället intressant att se hur dessa karaktärer reagerar i en modern kontext. Jag tycker att det är roligt att försöka lista ut hur karaktärerna ska reagera och jag letar efter ledtrådar när jag läser. Visst känner även jag bitvis att språket saknar det där lilla extra men vissa bitar är å andra sidan otroligt bra. Det är inte i ramberättelsen som Svelands storhet ligger, utan det är i beskrivningarna av helt vardagliga händelser på ett nytt sätt.

Exemplaret som jag fick i julklapp var dessutom signerat med den här texten:

Jag hoppas innerligt att hon har rätt, att allt kommer att bli bra!

Oväntad igenkänning

Efter att ha suttit otroligt länge i väntrummet på barnmorskecentralen och stirrat på min nummerlapp insåg jag varför jag tyckte att jag hade sett den förut och då blev allting helt plötsligt väldigt roligt. För nummerlappen såg ut så här:

Och Norstedts omslag till Rädd att flyga av Erica Jong ser ut så här:

Högskoleprovet

Jag skrev Högskoleprovet idag för även om det känns svårt att förstå så har det gått över fem år sedan jag skrev det senast och mitt resultat har alltså gått ut. Eftersom jag söker några små distanskurser till hösten tänkte jag att det var bäst att ha ett resultat, eftersom distanskurserna ibland kan vara väldigt populära.

Att mattedelarna skulle gå katastrofalt dåligt för mig, det förstod jag ju, eftersom jag inte öppnat en mattebok sedan jag avslutade min senaste mattekurs år 2007 men att jag även skulle ha problem med den svenska läsförståelsen hade jag inte väntat mig. För där satt jag med 80 högskolepoäng i litteraturvetenskap, helt beredd att skriva en mindre uppsats om varför inget av de fyra alternativen rimligtvis kunde stämma in på frågan. Så går det, antar jag, när man vill tolka in alldeles för mycket i de texter man läser! Att bara svara på en fråga kändes alldeles för stelt och inrutat, hur skulle de kunna berätta för mig hur jag ville tolka texten? (tänkte jag där jag satt och tänkte i littvet-banor.)

Tack och lov var det bara på några få frågor som jag kände så här, de verbala delarna gick riktigt bra för mig. På mattedelarna däremot fick jag inte många fler rätt än vad jag kan räkna på mina fingrar. (Sorgligt nog sant.) Tur att jag faktiskt inte behöver högskoleprovets poäng egentligen utan mest vill ha skrivit det för att hamna i ytterligare en grupp när jag söker kurser.

Bokbloggsstoppet

Den stora boven som stoppat upp min läsning det här året är den här tegelstenen:

Jag läser och läser och läser men ändå så kommer jag ingenstans! Jag tycker att den är fantastiskt bra och spännande men har ändå bara tagit mig ungefär halvvägs in i boken, så det kommer nog ta mig ett bra tag till att läsa ut den här lilla boken på 946 sidor. 

Fast jag tog faktiskt en paus på några veckor då jag okynnesläste om min favoritbok Wuthering Heights, vilket inte heller hjälpte den här bloggen på traven ...

Populärlitterärt år: Februari, Egenmäktigt förfarande

Efter att i januari ha läst 50 Shades of Grey var vi helt enkelt tvungna att redan i februari välja den enda boken på listan som vi faktiskt såg fram emot att läsa. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson som vann Augustpriset förra året. Den passar verkligen in under kategorin om vad alla läser för när jag försökte låna den på biblioteket fick jag höra att det stod över 460 personer före mig i kön.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den har ett ganska speciellt språk som känns stundtals fantastiskt och stundtals lite fånigt. Bitvis glädjer det mig att känns igen så många akademiska humaniorabegrepp men ofta bromsar det min läsning när jag måste stanna upp och fundera över vad det egentligen betyder. Jag tyckte att texten kändes fransk och den påminde mig lite i stilen om Den Bergtagna av Victoria Benedictsson. Därför blev jag inte alls förvånad när romanens huvudperson, Ester, flyttar till Paris och bor där under en del av boken.

Jag förstår att Ester vägrar skuldbelägga sig själv för det som hänt mellan henne och Hugo, hon vägrar acceptera att det inte skulle finnas något mellan dem när han har varit så nära henne att han har varit i henne så måste det finnas ett förhållande mellan dem. För om det inte finns något mer mellan dem efter det så har han gjort sig skyldig till ett hemskt brott, då har han tagit något ifrån henne. Det är det som är det egenmäktiga förfarandet. Hugo har antagit att han kan använda Esters kropp utan att det finns något djupare förhållande mellan dem och utan att han behöver klargöra det. Trots att jag förstår den biten och vill hylla den feministiska kampen så blir jag mest bara arg på Ester när jag läser boken, arg på att hon inte bara säger att nu jävlar har jag fått nog av självupptagna män och vänder sig om utan att någonsin tänka på Hugo igen. Jag blir arg över att hon inte någon gång reflekterar över att hon gjorde precis samma sak mot den mannen som hon lämnade i början av boken och jag blir arg på Hugo som verkar ha det så fruktansvärt lätt i livet och jag känner hur jag mest av allt bara önskar att det ska gå riktigt, riktigt dåligt för honom. 

Såhär efteråt är jag glad över att jag har läst boken. Jag minns handlingen mycket mer positivt i efterhand men vet att jag var irriterad under läsningen.