The Call of Cthulu

Har nyligen varit på ett möte med min bokklubb. Jag startade den för ungefär 1,5 år sedan och vi är sex kvinnor som försöker att hålla kontakten efter att ha pluggat Litteraturvetenskap tillsammans. Vi har funderat på att ge klubben ett fint namn, kanske något pretto på latin men den kallas rätt och slätt för Bokklubben.

Denna gång läste vi noveller av H.P. Lovecraft. Efter att ha haft en lite seg period så valde vi att läsa noveller, vilket fungerade då både alla var med på mötet och hade läst minst en novell.

Tanken var att alla skulle läsa The Call of Cthulhu och sedan en till valfri. Eftersom vi inte sedan tidigare var särskilt bekanta med H.P. Lovecraft så passade det bra att ha en novell som alla kunde prata om och sedan en att kunna tipsa om. Min novell var Dagon och jag tyckte att den var väldigt bra. Språket är ganska så komplicerat och det är ganska svårt att få en komplett bild ibland. Men språket skapar ändå en väldigt stark obehagskänsla.

Genom vårt samtal kom vi fram till att flera av Lovecrafts noveller handlar om varelser som lever dolda ifrån människor. Monster som gömmer sig i avgrunder eller djupt ner i havet. Det verkade också vara ett genomgående tema att det finns saker som vi inte vet om, och vetskapen kommer att förändra oss och göra oss galna. Vi hittade flera likheter med Poe, vilken även Lovecraft hänvisar till. 

De två inledande meningarna i The Call of Cthulhu fastnade jag för direkt, då de är otroligt vackra:

"The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far."

Jag är väldigt glad över att jag köpte boken istället för att låna den för jag läser gärna även resten av novellerna någon mörk och stormig kväll i framtiden.