Hej alla bokbloggsläsare, ungdomsboksfantaster och nerdfigthters. Idag har jag en tävling att erbjuda som kanske passar er!
Jag lottar ut ett exemplar av boken 13 Little Blue Envelopes, skriven av secret sister Maureen Johnson.
Just nu så ligger den här boken på mitt köksbord, men om två veckor så kan den istället vara din. Fredagen den 6/4 så lottar jag fram en vinnare. Det är enkelt att tävla, du får en lott bara genom att kommentera på det här inlägget. Extra lotter kan du få genom att länka inlägget på Facebook, Twitter eller på din egen blogg. Skriv sedan detta, och länka, i kommentaren så har du större chans att vinna. (Alltså max 4 lotter/person)
Skriv även din mailadress så att jag kan kontakta vinnaren. Om du inte vill att din mailadress ska synas i kommentarfältet så skriv även det så kommer inte ditt inlägg att publiceras, men du är fortfarande med och tävlar.
Romanen handlar om 17-åriga Ginny som genom att följa instruktionerna i brev ifrån sin moster åker på en fantastisk resa runt i Europa. Det är en fantastisk blandning av klassisk ungdomsroman och pusseldeckare. Dessutom får en ett amerikanskt perspektiv på Europa, bland annat åker Ginny till Danmark men kommer inte närmare Sverige än att hon kan se kustlinjen.
Tävlingen avslutas 6 april 2012 och boken postas ut till vinnaren efter påskhelgen.
I helgen var jag i Stockholm. Där träffade jag Linda Skugge. Fast just träffade är kanske inte rätt ord, för nog blev jag ganska så starstruck och det var i ärlighetens namn inte alls många ord som utbyttes.
I somras läste jag både Det här är inte en bok och Akta er killar här kommer Gud! Och hon är jävligt förbannad. Det var första gången som jag läste Lindas texter i bokform.
Jag tycker om Linda Skugge. Hon får allting att låta så självklart och när jag tycker att hon har rätt så är det också så väldigt mycket rätt. Ibland så tycker jag istället att Linda Skugge har fel. Då kan jag bli extremt provocerad. Oftast så vet jag inte om jag tycker att hon har varken rätt eller fel men oavsett vad jag tycker om texten så verkar hon själv alltid så övertygad om att hon har rätt. Ännu viktigare, hon verkar så övertygad om att hon har rätt till att ha rätt och det är något som jag avundas henne, som jag ser upp till.
Foto: Li
Efter att det här suddiga fotot togs så Facebook-uppdaterade jag texten:
Har varit på samma fest som Linda Skugge
och ett av svaren som jag fick var:
Nej nej, Linda Skugge har varit på samma fest som du.
Och kanske är det lite så jag borde försöka tänka. Jag har inte bara träffat Linda Skugge. Hon har faktiskt träffat mig också. Nästa gång som jag träffar någon jag beundrar ska jag nog försöka att komma ihåg det, och kanske ska jag då våga säga lite mer än bara hej.
Här kommer några aktuella uppdateringar som kanske inte kräver sina egna inlägg men som ändå kan vara intressanta:
Jag har precis sett den amerikanska filmatiseringen av Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor, som på engelska heter The Girl With the Dragon Tattoo. Allt jag har fått höra om filmen har varit negativt, förutom några kommentarer om att det var roligt att de spelat in filmen i Sverige och lika många om att det var fånigt att göra en exakt likadan film fast på engelska. Jag skäms nästan för att säga det, men jag tyckte faktiskt om den.
Det kanske inte är en fantastisk film, men jag tycker ändå om den. Den svenska brytningen störde mig extremt mycket i början av filmen men jag vande mig ganska snabbt och några av skådespelarna gör den fantastiskt bra, några andra lite sämre.
Det här fantastiska seriealbumet fick jag i present nyligen. Ja till Liv! av Liv Strömquist fanns på Bokmässan förra året, men jag valde då istället att köpa mig ett signerat exemplar av Prins Charles känsla som jag tycker är ännu bättre. Nu har jag alltså läst den här med och den är jättebra. Vissa serier träffar verkligen helt rätt.
På tal om Bokmässan så är det sedan en tid tillbaka bestämt att det är Nordiskt tema som gäller i år, jag tycker att det ska bli spännande även om jag misstänker att det betyder en hel del deckare. Jag kommer självklart att vara där!
Det är även bestämt att temat nästa år är Rumänien.
Darling River av Sara Stridsberg är det enda som jag har köpt på årets bokrea. Jag hade av ekonomiska skäl tänkt att jag inte skulle köpa något alls i år men det kunde jag såklart inte hålla. Boken kostade 69kr på Akademibokhandeln och det är en väldigt snygg bok. Förhoppningsvis kommer jag även att läsa den, vilket inte alltid är fallet med fynd ifrån bokrean, och sedan skriva mer om den.
Jag har nyligen läst ut en bok som jag nog skulle kunna säga att jag började läsa lite av en slump, då den råkade befinna sig hemma hos mig. Jag visste ingenting om Rickard Engfors innan läsningen, och jag hade inte heller hört talas om boken tidigare utan jag började bläddra i den och var sedan fast. Boken jag menar är Rickard Engfors självbiografi Allt eller inget som kom ut på Norstedts förra året. Den blev även utnämnd till Årets bok på Gaygalan.
Foto: Norstedts
Rickard berättar i romanen om sitt liv, mest om sitt yrkesverksamma liv. Han har varit med i After Dark, blivit utsedd till Sveriges vackraste kvinna och även arbetat en hel del bakom kulisserna på Schlagerfestivalen. Han har utan tvekan haft ett väldigt spännande liv och eftersom det går enkelt och snabbt att läsa så fastnade jag redan i början och tog mig sedan igenom boken på ett par timmar. Texten i boken är väldigt stor och den är även fylld av bilder.
Jag skulle vilja beskriva boken med frasen: Non, je ne regrette rien, för Rickard ångrar ingenting. Han berättar om sitt liv, sitt sexliv, sina psykiska problem och sina missbruk med en självklarhet. Boken är väldigt självutlämnade och det gjorde att jag satt som fast i den första halvan av boken. Efter det måste jag tyvärr säga att jag tröttnade, främst på den ton som följer genom boken. Rickard missar inte ett tillfälle att påpeka att han inte är som alla andra, han är speciell och har aldrig varit normal. I sitt språkbruk värvar han personliga uttalanden med de som låter som absoluta sanningar och jag kan inte bortse ifrån hur ofta han här använder pronomen som "man" när han verkar mena "jag". Kanske är det ett försök att själv distansera sig från texten, men det resulterar istället i att jag inte alls kan identifiera mig med den. Jag känner inte alls igen mig i bokens "man". Det går inte heller ihop med Rickards ständiga påminnelser att han inte är som alla andra. Vem då den här "man" är, det vet inte jag.
Nej, den här boken var verkligen inte något för mig. Inte bara för att jag faktiskt inte visste vem Rickard Engfors är utan jag saknar även helt det intresse för t.ex. schlager som skulle kunna hålla mig fängslad. Det är dock fortfarande en ganska spännande livshistoria och en hel del information som jag inte hade tidigare så jag har nog lärt mig något av min läsning. Även om boken till största del bearbetar bristande självförtroende och panikångest så verkar Rickard vara väldigt självsäker när han skriver boken. Även när han beskriver sin egen osäkerhet så gör han det med en bestämdhet och känsla av att "så här ligger det till".
Nu glömmer jag nästan att jag faktiskt tyckte att första halvan av boken var ganska bra. Rickard verkar ha levt ett händelsefyllt och intressant liv. Men efter halva boken så tycker jag att dispositionen blir lite rörig, jag är inte längre lika säker på i vilken ordning saker händer och hela handlingen verkar hoppa lite fram och tillbaka. Jag ångrar inte att jag läst den här boken men jag skulle inte heller göra det igen. Rekommenderar den gör jag endast om du är ett stort fan.
Här är en video där Rickard själv berättar lite om sin bok:
