Kongospår är del två av Afrikatrilogin skriven av Christian Unge men boken går utmärkt att läsa utan att ha läst den första delen. Faktiskt tycker jag inte att den hade särskilt mycket med den första delan att göra annat än att det var samma huvudperson. När denna boken börjar är läkaren Martin Reoykens tillbaka i Sverige och jobbar på Karolinska igen. Han får in en patient som visar sig veta saker om Martins familj och deras bakgrund i Kongo. Mannen verkar först väldigt villig att prata om Martins farfar och deras vänskap men efter ett tag tar det stopp och han blir rädd och vill inte prata mer. Ganska snart visar det sig att Martins familj har stora hemligheter och att det finns några som inte tvekar att ta till våld för att stoppa Martina att avslöja dem.
Christian Unges berättelse är snabb, spännande och actionfylld från start till slut. På det viset påminner den om första delen, Turkanarapporten. Precis som förut blir det likt en amerikansk film när hjälten rusar rakt in i faran och skurkarna jagar efter och lämnar stor skada efter sig. Jakten går genom flera länder men främst utspelar sig den här boken i Sverige och här blir det lite mindre trovärdigt för mig. Det blir helt enkelt lite för mycket ibland. Men samtidigt kan jag inte sluta läsa, för jag vill verkligen veta vad som händer. Historien är väldigt väl uttänkt och inte förrän i slutet förstår jag hur allting hänger ihop.
Styrkan med Unges författarskap är hans läkarbakgrund och antagligen hans jobb inom Läkare utan gränser. Det finns en äkthet i hans böcker som ger dem trovärdighet (i de delar som inte känns som överdrivna actionfilmer). Här förstår jag som läsare att Unge vet att det är så här som världen ser ut. Bitvis är det riktigt hemska exempel som tas upp men då beskrivs de väldigt sakligt. När skador beskrivs märks det att det är en läkare som skrivit boken och det är där jag finner de bästa bitarna.
Den här boken är lättläst. Ibland nästan överdrivet så, med extremt korta meningar (ibland bara ett enda ord!). För mig tog det lång tid att vänja mig vid språket och komma in i boken, men sen var jag fast. På grund av min bokklubb har jag läst mycket i denna genre i år och den här är definitivt bättre än både Johan Theorin och GW Persson.
