Oväntad igenkänning

Efter att ha suttit otroligt länge i väntrummet på barnmorskecentralen och stirrat på min nummerlapp insåg jag varför jag tyckte att jag hade sett den förut och då blev allting helt plötsligt väldigt roligt. För nummerlappen såg ut så här:

Och Norstedts omslag till Rädd att flyga av Erica Jong ser ut så här:

Högskoleprovet

Jag skrev Högskoleprovet idag för även om det känns svårt att förstå så har det gått över fem år sedan jag skrev det senast och mitt resultat har alltså gått ut. Eftersom jag söker några små distanskurser till hösten tänkte jag att det var bäst att ha ett resultat, eftersom distanskurserna ibland kan vara väldigt populära.

Att mattedelarna skulle gå katastrofalt dåligt för mig, det förstod jag ju, eftersom jag inte öppnat en mattebok sedan jag avslutade min senaste mattekurs år 2007 men att jag även skulle ha problem med den svenska läsförståelsen hade jag inte väntat mig. För där satt jag med 80 högskolepoäng i litteraturvetenskap, helt beredd att skriva en mindre uppsats om varför inget av de fyra alternativen rimligtvis kunde stämma in på frågan. Så går det, antar jag, när man vill tolka in alldeles för mycket i de texter man läser! Att bara svara på en fråga kändes alldeles för stelt och inrutat, hur skulle de kunna berätta för mig hur jag ville tolka texten? (tänkte jag där jag satt och tänkte i littvet-banor.)

Tack och lov var det bara på några få frågor som jag kände så här, de verbala delarna gick riktigt bra för mig. På mattedelarna däremot fick jag inte många fler rätt än vad jag kan räkna på mina fingrar. (Sorgligt nog sant.) Tur att jag faktiskt inte behöver högskoleprovets poäng egentligen utan mest vill ha skrivit det för att hamna i ytterligare en grupp när jag söker kurser.

Bokbloggsstoppet

Den stora boven som stoppat upp min läsning det här året är den här tegelstenen:

Jag läser och läser och läser men ändå så kommer jag ingenstans! Jag tycker att den är fantastiskt bra och spännande men har ändå bara tagit mig ungefär halvvägs in i boken, så det kommer nog ta mig ett bra tag till att läsa ut den här lilla boken på 946 sidor. 

Fast jag tog faktiskt en paus på några veckor då jag okynnesläste om min favoritbok Wuthering Heights, vilket inte heller hjälpte den här bloggen på traven ...

Populärlitterärt år: Februari, Egenmäktigt förfarande

Efter att i januari ha läst 50 Shades of Grey var vi helt enkelt tvungna att redan i februari välja den enda boken på listan som vi faktiskt såg fram emot att läsa. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson som vann Augustpriset förra året. Den passar verkligen in under kategorin om vad alla läser för när jag försökte låna den på biblioteket fick jag höra att det stod över 460 personer före mig i kön.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den har ett ganska speciellt språk som känns stundtals fantastiskt och stundtals lite fånigt. Bitvis glädjer det mig att känns igen så många akademiska humaniorabegrepp men ofta bromsar det min läsning när jag måste stanna upp och fundera över vad det egentligen betyder. Jag tyckte att texten kändes fransk och den påminde mig lite i stilen om Den Bergtagna av Victoria Benedictsson. Därför blev jag inte alls förvånad när romanens huvudperson, Ester, flyttar till Paris och bor där under en del av boken.

Jag förstår att Ester vägrar skuldbelägga sig själv för det som hänt mellan henne och Hugo, hon vägrar acceptera att det inte skulle finnas något mellan dem när han har varit så nära henne att han har varit i henne så måste det finnas ett förhållande mellan dem. För om det inte finns något mer mellan dem efter det så har han gjort sig skyldig till ett hemskt brott, då har han tagit något ifrån henne. Det är det som är det egenmäktiga förfarandet. Hugo har antagit att han kan använda Esters kropp utan att det finns något djupare förhållande mellan dem och utan att han behöver klargöra det. Trots att jag förstår den biten och vill hylla den feministiska kampen så blir jag mest bara arg på Ester när jag läser boken, arg på att hon inte bara säger att nu jävlar har jag fått nog av självupptagna män och vänder sig om utan att någonsin tänka på Hugo igen. Jag blir arg över att hon inte någon gång reflekterar över att hon gjorde precis samma sak mot den mannen som hon lämnade i början av boken och jag blir arg på Hugo som verkar ha det så fruktansvärt lätt i livet och jag känner hur jag mest av allt bara önskar att det ska gå riktigt, riktigt dåligt för honom. 

Såhär efteråt är jag glad över att jag har läst boken. Jag minns handlingen mycket mer positivt i efterhand men vet att jag var irriterad under läsningen. 

Populärlitterärt år: Januari, 50 Shades of Gray

Minns ni vårt Bokyatzy? Nu har vi bestämt oss för en ny utmaning, under hela 2014 ska vi läsa en populärlitterär bok varje månad. En såndär bok som det känns som att alla andra har läst. Detta gör vi både för att kunna hänga med i boksamtal och för att vara lite mindre litteraturpretto. Själv hoppas jag att jag ska hitta något riktigt bra men jag måste erkänna att jag är extremt skeptisk i starten!

Vilka är då "vi" som gör det här? Jo, det är jag och min kompis Alex, som gjorde Bokyatzyt i somras samt en tjej till som heter Ida. Vi har en lista med böcker att utgå ifrån men väljer bok inför varje månad.

Jag kan inte direkt påstå att vi mjukstartade när vi valde att påbörja vårt projekt med att läsa 50 Shades of Grey.

Fifty Shades of Grey är en erotisk Twilight-fanfiction, författaren E.L. James har alltså tagit alla karaktärer från Twilight och behållit alla deras karaktärsdrag men satt dem i en annan miljö. I detta fallet är de inte heller övernaturliga. När den sedan publicerades så byttes alla namnen ut men det är inte särskilt svårt att lista ut vilka de är. 

Ana (Bella) träffar Mr. Grey (Edward) när hon måste göra en intervju med honom åt skoltidningen. Hon tycker att han är kontrollerande och obehaglig och han blir besatt av henne. Redan från början beter han sig som första gradens ärkecreep och trots att Ana känner sig attraherad av honom spenderar hon största delen av tiden med att fundera över hur hon ska bli av med honom. 

Christian Grey vill inte bara kontrollera vem Ana ska träffa, vilken bil hon ska köra utan det visar sig även att han vill skriva ett kontrakt med henne innan de inleder en sexuell relation eftersom han vill att den ska inkludera våld. (Självklart bara från hans sida) Trots att Ana föreslår att Grey borde gå i terapi om han känner att han behöver slå sin partner i ett förhållande (och han påpekar att han redan går i terapi) så kan hon inte lämna honom. 

Jag tycker att boken är ofattbart dålig rakt igenom. Christian Grey är en vidrig människa, Ana för samtal med sitt undermedvetna ungefär varannan mening och det finns inte en chans att jag skulle få för mig att läsa nästa bok i serien. Ingen borde läsa den här boken, av någon anledning!

Under februari ska vi läsa Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, den enda bok på vår lista som vi är helt säkra på att den kommer att vara bra. Vi var helt enkelt tvungna att välja den redan nu för att inte vilja lägga ner direkt, så dålig var 50 Shades of Grey!

Gnistan: Berättelsen om Jake - Kristine Barnett

Jake Barnett är ett så kallat child prodogy, ett underbarn, och har ett IQ på 170 (högre än Einstein). Han är autist och kan göra en hel del fantastiska saker. Det som däremot skiljer honom från många andra autister är att han även verkar ha en social förmåga. I olika tvprogram samtalar han med programledaren, verkar förstå humor och försöker sig även på att skämta själv. Därför är den här boken intressant. Den är skriven av Kristine Barnett, Jakes mamma. När Jake fick sin diagnos så arbetade hon som dagmamma och valde att utvidga sin verksamhet och började att arbeta med autistiska barn. Genom åren har hon utvecklat flera intressanta och framgångsrika metoder för att bryta genom muren och få en autist att bjuda in i sin värld.

Boken handlar både om fallet om Jake och hans väldiga begåvning, men även om en uppfostringsmetod som handlar om att hitta en gnista inom alla barn. 

Lite stör det min läsning att Kristine Barnett är så otroligt amerikansk. Jag har lite svårt att leva mig in i hennes berättelse och får svårt att hålla med i hennes åsikter. Däremot är det en spännande livshistoria som definitivt borde läsas av alla föräldrar till barn med autism, eller liknande diagnos. 

Vi måste sluta ses på det här sättet

Det här var en av de få böcker som jag hade bestämt i förväg att jag skulle köpa på årets bokmässa. Jag känner alltid att jag kan unna mig att handla av Gilla böcker. De har både bra böcker och bra priser. Precis innan mässan tyckte jag att jag såg den här boken överallt och blev därför nyfiken.

Vi måste sluta ses på det här sättet är en ungdomsroman där vartannat kapitel handlar om Hanna - en glad tjej som går sista året på gymnasiet och planerar att åka till Paris efter studenten. Vartannat kapitel handlar om Jens - en 24-årig kille som precis separerat med sin långtidssambo och mamman till hans dotter.

Boken är intressant för att de starka sidorna är samma som de svaga. Jag både hoppas på Hanna och Jens som ett par, samtidigt som jag tänker att det aldrig kommer att fungera. Jag sitter och hoppas att de ska bli ett par, samtidigt som jag hoppas att de bara ska ge upp från början.

Romanens dialog är likadan, ibland fångas klockrena samtal mellan eleverna i Hannas klass, precis så konstiga och ironiska som de kan vara. Samtidigt känns karaktärerna nästan för kvicktänkta ibland.

Allt som allt är det en lite småmysig bok, som får mig att skratta till vid ett flertal tillfällen.