fredag 4 juli 2014

Populärlitterärt år: Maj, Den sanna historien om Pinocchios näsa


När vi i vår populärlitterära bokklubb läste 50 Shades of Grey i januari månad så var jag helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle läsa en sämre bok under min livstid. Här är den. Leif GW Perssons roman Den sanna historien om Pinocchios näsa är alltså sämre än 50 Shades of Grey och tar förstaplatsen över den sämsta bok jag har läst i mitt liv. Att läsa den här boken fick mig att längta tillbaka till Arn och det var nästan så att jag skulle föredra ännu en månad med språket från Kaffe med rån om jag bara hade sluppit att under en hel månad behöva umgås med poliskommissarie Evert Bäckström, ett riktigt as med värre kvinnosyn än Christian Grey.

GW har kritiserat Camilla Läckbergs språk och jämfört det med en novell i tidningen Min Häst. Det är inte så att jag på något sätt vill försvara Läckbergs språk, för där vill jag nästan mer hålla med GW men det är så otroligt förnedrande av honom att hacka på framgångsrika kvinnliga författare. Dessutom borde han kanske vara säker på att hans egna texter håller måttet innan han kritiserar någon annans. Jag skulle nog säga att inte heller den här romanen ligger på särskilt mycket högra nivå än en novell i Min Häst, den är bara plågsamt mycket längre!

Det här är tråkigt förutsägbart, det är gubbsjukt och det är kvinnohat. Alex ringer till mig någonstans ungefär en tredjedel in i boken. Hon vet inte riktigt hur hon ska klara sig genom den. Hon säger att varje kapitel är en plåga och att ett avslutat kapitel blir till en naturlig paus och att hon sedan måste tvinga sig själv att börja igen. Hennes man hade tipsat att försöka se boken som samhällskritik istället och hon menar att det då går lite lättare men jag tycker att då borde väl kapitlen utan kommissarie Bäckström vara i alla fall lite bättre och de är de inte. Det är precis lika mycket kvinnohat i de kapitel där bara kvinnor samtalar. Det finns två centrala kvinnliga poliser i romanen. Den ena är ung och dum, hon har fått jobbet endast för att hon har stora bröst och Bäckström beskriver gärna i detalj hur hennes kropp ser ut i de kläder hon har på sig för dagen. Den andra är en stark kvinna som alltså kallas för "attackflatan".

Jag antar att jag borde skriva vad den här boken faktiskt handlar om. Jag antar att den ska handla om en mördad advokat, ett försvunnet vittne, en konflikt mellan Hells Angels och en maffia med arabiskt ursprung och försvunna ryska konstverk. Det gör den inte. Den handlar om Bäckströms dåliga relation till sin papegoja Ivan, hur han betalar sin städerska för sex, att alla vill rida på hans supersalami (vidrigaste namnet någonsin men används typ 5 gånger varje kapitel), att han ibland bjuder kvinnor på det "himmelska mumset", hur han fantiserar om poliskvinnan med de stora brösten, hur han skolkar från jobbet för att dricka alkohol och så en berättelse om hur han skiter på sig på sitt kontor.

Om det låter som en bok för er så för all del. Läs den. Eller, nej gör verkligen inte det för ingen - absolut ingen borde läsa en bok där det går bra för en karaktär som går genom livet och kallar män som intresserar sig för konst för "korvryttare". För mig är skillnaden mellan fakta och fiktion att sådana karaktärer borde vara skurkarna som det går dåligt för i slutänden. Annars behöver jag inte läsa fiktion, då kan jag läsa tidningen eller se på nyheterna.

3 kommentarer:

  1. Hahahah! Jag tycker synd om dig för att du har läst hela detta tjafs, men är mycket glad över att få inlägg som dessa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade verkligen hoppats att det här året skulle visa mig att det som "alla läser" faktiskt inte är så dåligt ändå men så möts jag av sånt här! Kommer iaf fortsätta hela året - så att alla ni andra slipper!

      Radera
  2. Jag är äntligen klar med den jäkla boken. Och jag är helt stum. Hade det inte varit för att jag vet att jag tvingat er läsa den med så hade jag lagt ner den för länge sen och aldrig sett mig om. För mig är det en poänglös bok. Varken smart eller rolig. Det bästa har varit Idas berättelse om hur hon bondade med en busschaufför över boken. Fint att vi nu kan få kontakt med vita, kränkta män.
    /Alex

    SvaraRadera