Nu har jag också läst den, boken om en man som heter Ove. Jag var ju lite skeptisk för jag tycker ju inte alls om män som heter Ove. Jag är inte alls särskilt förtjust i den sortens gubbiga gubbar som Ove är och det är väl därför som det är lite roligt att skratta åt honom, Ove, ibland i alla fall. Först när jag börjar läsa blir jag lite förvirrad, för jag har läst det här förut. Det här är ju Gunnar av Bob Hansson! Samma medelålders man som inte längre kan jobba och därför känner sin otillräcklig som man. En bit in i boken skiftar det helt plötsligt och blir till Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann.
Jag har läst historien förut, fast nu heter han Ove, och visst är den rolig. Jag skrattar flera gånger.
Men jag är så himla trött på medelålders män och gubbiga gubbar. Jag tyckte alltså att boken var rolig, den var lättsam och enkel men jag orkar inte ens skriva om den mer för jag är så otroligt trött på alla griniga, buttra, långsinta och tystlåtna medelålders män. Jag är så trött på alla män med kommunikationsproblem!
Usch! Ge mig något annat, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar